Vargarnas historia

Emily Fridlunds debut Vargarnas historia har tagit litteraturvärlden med storm och jag förstår det verkligen. Berättelsen om 15-åriga Linda som bor i en avskild, primitiv stuga med sina ganska udda föräldrar berör mig mycket. De lever ett liv föräldrarna valt, men det känns som att Linda gärna skulle leva någon annanstans.

Lindas sökande efter ett sammanhang och att höra till går som en röd tråd genom boken och när hon får kontakt med Patra och börjar sitta barnvakt åt hennes son Paul hittar hon en plats att vila på. Patra är också en udda figur, som tar Linda till sitt hjärta och dessutom verkar lita väldigt mycket henne då hon får ta hand om Paul ensam väldigt ofta. Någonstans märker Linda att allt inte är så bra i familjen och Patra längtar hela tiden efter att hennes man, Pauls pappa ska komma till dem för att stanna.

Skolan är en annan plats som Linda tillbringar mycket tid på. Bilden av den gör mig som lärare ganska upprörd. Absolut ingen verkar bry sig och den lärare som gör det visar sig vara en ganska obehaglig person, eller så är det bara Linda som vill få oss att tro det.

Och titeln då? Linda gillar vargar och håller bland annat ett tävlingstal kring just vargar. I övrigt finns det säkert någon symbolisk mening med titeln som tyvärr undgått mig. Möjligen kan det handla om att karaktärerna liksom vargar befinner sig en bit från civilisationen och dessutom inte ses på med blida ögon av andra.

Vargarnas tid är en berättelse i flera lager. Det går att läsa den som en historia om en flickas vuxenblivande, men också som en spänningshistoria. Någon hemskt har nämligen hänt, det vet vi från början, men det tar lång tid innan vi får veta vad.

Idag diskuterade vi Vargarnas tid i Varberg och det är jag glad över. Det finns nämligen en hel del trådar att dra i och faktiskt också några saker som jag inte riktigt förstod. Slutet är till exempel lite tvetydigt, vilket gör att det kommer att bli ett spännande samtal.