Läsning på olika sätt

De två sista dagarna inför läslovet, förlåt februarilovet eller kanske os-sportlovet är jag på Borås Högskola för handledarutbildning inom Läslyftet. En utbildning som inte alls uppfyllt mina förväntningar, då väldigt lite riktar sig till oss som arbetat länge inom skolan, vilka dessa handledare definitivt är. Mycket är alldeles för grundläggande. Igår fick vi dock lyssna till Monica Reichenberg som har en hel del kunskap om läsning utifrån ett specialpedagogiskt perspektiv. Hon inleder med en koppling till Läslyftet som fenomen och de positiva resultat som syntes i PISA. ”Ropa inte hej”, säger hon, då det tar många år innan man vet om det är en tillfällig trend, eller en permanent förändring. Vi måste fortsätta att arbeta medvetet med läsning och läsförmåga.

Att inte kunna läsa är något pinsamt som får eleven att känna sig dum och kanske bli stökig. Hur förstår man egentligen texter? Om man inte har strategier för att förstå ägnar man ofta tiden åt annat, t.ex. att störa. Delaktighet är viktigt. Reichenberg trycker därför på vikten av högläsning och gemensam läsning, men påpekar också hur viktigt det är att eleverna därefter får pröva själva. Ett regelbundet och medvetet litteraturarbete är viktigt och då är den gemensamma läsningen superviktig. Det gäller dock att hitta en balans mellan den gemensamma och den enskilda läsningen.

Tidigare i veckan diskuterades läsning i en FB-grupp och en lärare påpekade, liksom Reichenerg, vikten av högläsning. Nu var kommentaren en rätt otrevlig sådan som menade att den lärare som låter sina elever läsa tyst egentligen är lat och inte bryr sig om sina elevers läsförmåga. Att läsa tyst är ingenting som ska förekomma i skolan, utan det får eleverna göra hemma. I skolan är det högläsning som gäller, enligt den kommenterande läraren. Det lät som att hon lyssnat på forskare som Monica Reichenberg, men kanske inte kom vidare till steget efter högläsning.

Jag håller helt med om vikten av högläsning och stöttning, även på gymnasiet. Att modellera och säkerställa att eleverna får strategier för vidare läsning. Det är just gällande vidare läsning som jag hoppas att jag missuppfattade läraren som skrev om högläsning som  enda läsning i skolan. Gemensam läsning kan betyda att läraren läser högt och sedan leder ett samtal kring det lästa, men det kan också betyda så mycket mer. För mig är det viktigt att eleverna tränar för att sedan kunna klara samma sak själva. Att strategierna finns i dem och blir deras egna.

På Facebook påminde en annan lärare om Lucy Calkins, som trycker på vikten av gemensam läsning, men också av tyst läsning. Nyckelordet för mig är också. Att bara låta eleverna sitta själva med en bok och läsa tyst är självklart inte bra. Då finns en stor risk att eleverna inte läser alls, utan bara sitter av tiden. Eftersom allt för få läser hemma behöver vi däremot erbjuda även självständig läsning i skolan. Det betyder inte att man som lärare ska släppa eleverna helt utan stöttning för att få en lugn stund, utan att olika sorters lästräning behövs.

Om jag planerar ett läsprojekt för mina elever kan det se väldigt olika ut. Det första jag brukar göra när jag möter nya ettor är att vi läser tre olika noveller som har en hel del gemensamma drag. I år valde jag Spöket Milton av Jonas Hassen Khemiri, H-O-N-E-Y av Johanna Thydell och Tjejen av John Ajvide Lindqvist. Den första novellen läste jag högt och därefter gjorde vi gemensamt en analys efter Chambers modell för boksamtal.

Novell två läste jag också högt och sedan gjorde eleverna en analys efter samma modell i mindre grupper. Novell tre läste eleverna själva och därefter analyserades den utifrån EPA-modellen, dvs enskilt, par och alla. I det gemensamma samtalet tränade vi också på att göra inferenser och slutligen att koppla texterna till varandra. Detta då ett kunskapskrav i kursen Svenska 1 är att eleverna ska “redogöra för några samband mellan olika verk genom att ge exempel på gemensamma teman och motiv”. Begreppen tema och motiv är definitivt inte självklara för elever i ettan, i alla fall inte för de elever jag möter. Alltså behöver de få hjälp att först lära sig vad tema och motiv är, samt att kunna hitta sådana i en text. När teman och motiv hittats i tre texter är uppgiften att jämföra och hitta likheter, men också skillnader. Två noveller med temat vänskap kan t.ex. beskriva olika sorters vänskap.

Hur väljer vi ut texter till undervisningen?, undrar Reichenberg. När det gäller skönlitteratur så är det en självklarhet att jag läst texterna själv, gärna med “elevögon”. De ska passa in i ett tema och vara “lagom” svåra, dvs passa för åldersgruppen. Jag har svårt att tänka mig att välja alldeles för lätta texter och ökar istället stöttningen om texten är svår. Är utmaningen för stor funkar det självklart inte, det handlar om Vygotskys tankar om den proximala utvecklingszonen, men för enkla är inte heller bra.

Att läsa en bok gemensamt i helklass är bra om eleverna behöver mycket stöttning. Det kan vara av anledningen att de är läsovana, eller att boken är väldigt krävande. I år har mina ettor läst Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad och den gemensamma läsningen stöttades genom högläsning, läsloggsfrågor, gemensamma litteratursamtal och inlevelseövningar. Jag hjälpte dem också att sätta in boken i ett sammanhang genom att vi läste om författaren och lyssnade den på delar av hans sommarprogram. En anledning till att jag valde just den boken är att den är relativt enkelt skriven och rakt berättad. En annan att den också finns i en bearbetad version. Eftersom jag i år har ett antal elever från språkintroduktion i mina ettor, som ännu inte har grundskolebetyg i svenska som andraspråk blev det en del av stöttningen. Några av dem valde att inte läsa den bearbetade versionen alls, andra läste den snabbt och gav sig sedan på originalversionen. Någon läste endast den bearbetade och lyssnade sedan på de delar jag läste högt för att få en större bild. Det är en elev som när hen kom till Sverige för knappt tre år sedan var analfabet. Genom gemensam läsning och gruppsamtal kunde han ändå bli en del av klassens läsgemenskap.

Tvåorna läste kortromaner av Selma Lagerlöf, där språket gav stort motstånd. Genom stöttande frågor och gruppsamtal hjälptes eleverna åt och de flesta lyckades komma igenom och faktiskt uppskatta den bok de läst. Nästa gång kommer jag att vara tydligare med att gå igenom skillnader i språket, som de gammaldags verbformerna, för att underlätta. Nu berättade jag om 90-talister, Lagerlöfs liv och kort om handlingen i böckerna, men ett språkligt perspektiv hade behövts.

Treorna fick en annorlunda bok att bita i och det gick inledningsvis lite trögt. En erfarenhet jag tar med mig är att jag skulle ha ägnat mer tid åt högläsning inledningsvis, då de första 100 sidorna är något tröga innan den stora vändningen, som gör att eleverna fastnar. Även har låg fokus på samtal i grupp, något som jag tycker fungerar bra. Det är inte bara så att de duktiga läsarna kan stötta de som tycker att det är svårare, utan att alla läsare uppmärksammar texter på olika sätt och tolkar utifrån sin egen erfarenhet. Det innebär att alla kan lära sig något nytt om en bok av att samtala om den med andra.

Mitt mål är tre böcker/kurs och det brukar lyckas i ettan, men inte alltid i tvåan och trean. Just nu läser ettorna böcker som kopplas till tema identitet. Där läser de mycket själva i sin bok, medan den gemensamma läsningen består av noveller och artiklar. Däremot har jag läst i princip alla böcker som eleverna läser, förutom en skräckbok som skolbibliotekarien rekommenderat och berättat om. Jag vet i alla fall tillräckligt om alla böcker för att kunna hjälpa eleverna att göra kopplingar mellan de böcker de läser och temat identitet. Vi gör också gemensamma kopplingar mellan text och tema. I tisdags läste vi till exempel Pälsen av Hjalmar Söderberg där vi gemensamt kom fram till att pengar, makt, status, kläder och stil var saker som formade identiteten hos huvudpersonen.

Tvåorna har just lånat en valfri klassiker, efter rekommendation från mig och skolbibliotekarien och ska använda en mall för läslogg och uppgift som utgår från det arbete vi gjorde med Lagerlöf, men mer komplext. De kommer att behöva en del stöttning, men jag tror att de kommer att klara det bättre än tidigare klasser, då de fått en bättre förberedelse i och med ett gemensamt läsprojekt.

Treorna ska resa ut i världen med hjälp av litteraturen och välja mellan några böcker från mer ovanliga litteraturländer. Det börjar vi med v.9 så snart de skrivit PM om lånord.

Ett tredje projekt i ettan blir ännu en gemensam bok, troligen När hundarna kommer, men i tvåan och trean börjar jag bli lite stressad över alla andra saker som ska hinnas med. Vi får se vad vi hinner. Möjligen blir det något mer modernt för tvåorna och andra världskriget med treorna. Nästa år är målet att koppla svenskan och historian mer och göra ett historiskt läsprojekt i trean. Antingen med skönlitteratur eller sakprosa, eller helst både och. Jag är också sugen på att återuppliva och omarbeta  mitt gamla dystopiprojekt i trean.

Varför hela verk? Det har diskuterats en hel del i olika lärarforum och många verkar välja bort hela verk på grund av tidsbrist. Trenden även i andra ämnen är textsamtal med fokus på förståelse och det handlar i princip alltid om korta texter. Det jag märker på de elever jag tar emot på gymnasiet, som inte läser utanför skolan, är att de inte har någon uthållighet och dessutom läser väldigt långsamt. Dessa saker hänger ihop självklart och därför är det viktigt att skolan erbjuder även mängdträning. Den lärare som påstod att läraren som låter sina elever läsa tyst är bekväm och lat har inte tänkt på att ständig högläsning gör eleverna bekväma och mindre förberedda för att läsa själva, något som krävs redan på mellanstadiet och definitivt på högstadiet och gymnasiet. Då måste de få träna på strategier för egen läsning, så att de inte bara sitter och gör något annat, utan faktiskt läser och förstår. Det är därför jag låter mina elever läsa hela verk och dessutom även läsa delar själva. Aldrig utan någon form av stöttning, men aldrig bara högläsning.

Yrkestexter och yrkesspråk står i fokus för dagens föreläsning. Även yrkeslärarna behöver lära sig att undervisa i läsning. Här finns något som jag tror är nyckeln till en fortsatt förbättring av elevers läsförmåga. De får då träna på att läsa olika sorters texter, vilket också betyder olika sorters stöttning och olika sorters lässtrategier.

På yrkesprogrammen får man möta de svåraste texterna, menar Reichenberg och tycker därför att det är märkligt att elever som har problem med läsning rekommenderas att gå just dessa program. Nu handlar det självklart om ett framtida yrke och att ett yrkesprogram kräver färre betyg. Som min kollega så sant påpekade hade dock de som har problem med läsning hade haft svårt även på teoretiska program. God läsförmåga behöver alla ha.

Reichenberg visar ett exempel på strukturerat textsamtal från Bräckegymnasiet i Göteborg, där en yrkeslärare och en svensklärare gemensamt läser en yrkestext om fönsterbyte med eleverna och stöttar dem med frågor och förtydligande. På det sättet arbetar jag med mina elever i historia. Inte alltid, men ofta. Skillnaden mellan denna sorts läsning och en genomgång av läraren utifrån lärobokens innehåll är att eleverna tvingas ta till sig texten och lär sig hur man kan göra för att i framtiden förstå andra, liknande texter. Vid genomgång får de en chans att lyssna, men det finns en risk att många elever nöjer sig med det de fått till sig via öronen och inte alls läser i läroboken. Inte konstigt om de inte fått lära sig hur de ska göra för att förstå ämnestexter.

Modellen Questioning the author är en strukturerad metod att använda både för ämnestexter och skönlitterära texter. Information om den finns i en läslyftsmodul för grundsärskolan, men kan självklart användas även på andra elevgrupper.

När jag väljer läroböcker i mina ämnen har jag inte lika stor frihet. I historia har jag tagit den av de böcker som skolan köpt in som efter en snabb genomläsning verkade bäst och kompletter det ofta med populärvetenskapliga texter, där eleverna får träna sin läsning. Ibland läser jag högt, ibland får eleverna i uppgift att sammanfatta själva. Lästräning och studieteknik behövs även i andra ämnen i svenska. Kanske främst i de så kallade textrika ämnen, som historia definitivt är. Reichenberg säger att hon ibland önskar att hon fortfarande arbetar som SO-lärare, då de modeller hon talat om passar bra i dessa ämnen. Dessutom skulle hon vilja göra det med ogranskade texter från internet och det är definitivt något jag behöver göra mer.

Att jag själv skrivit läromedel i grundläggande engelska för äldre nybörjare handlar om att jag inte hittade några sådana. Antingen var det böcker som vände sig till vuxna eller till små, svenska barn. I båda fallen var tilltalet och innehållet helt fel för mina elever på introduktionsprogrammen. I historia är det tydligt att böckerna utgår ifrån att eleverna har en hel del förförståelse och mycket är extremt snuttifierat.

Helt klart är läsning ett ämne som engagerar och som borde intressera alla lärare oavsett ämne. Riktigt så enkelt är det självklart inte, men det som är bra med Läslyftet är att vi i alla fall har börjat tala om det.

Vill du läsa fler inlägg om läsning kan du klicka här.