Jag älskade Dennis Lehanes Patient 67och tyckte mycket om såväl Rött regnsom Svart nåd, sedan började jag läsa Gone, baby gone som småbarnsmamma och slutade tvärt. Sedan dess har jag faktiskt helt tappat bort en författare som jag egentligen gillar. När nu nya boken En äkta man dök upp kändes det som ett bra tillfälle att återse Lehane.
Berättelsen om Rachel inleds med att hon skjuter ihjäl sin man. Som dotter till en relationsexpert borde hon hittat en annan lösning, men å andra sidan gifte sig hennes mamma aldrig, så hon kanske inte var den expert hon utgav sig för att vara.
Efter mordet låter Lehane oss åka tillbaka i tiden till huvudpersonens barndom. Rachel växte upp med sin mamma och fick aldrig veta vem som var hennes pappa. Det enda hon vet är att han hette James och arbetade på något av de fem universiteten i närheten och hans identitet är ett mysterium som får en hel del utrymme i berättelsen om Rachel, då rotlösheten har format henne. Det är också jakten på fadern som leder henne till sin blivande man.
Jag tyckte om En äkta man. Lehane är skicklig på att hålla spänningen uppe och genom en hel del överraskningar ser han till att det aldrig blir tråkigt. Egentligen är det här en ganska stillsam historia, men drivet finns där och jag vill hela tiden läsa vidare. Kanske främst för att jag tycker så mycket om Rachel.