Allt vi såg var lycka är den fjärde boken jag läser av den franske författaren Grégoire Delacourt och här tar han oss verkligen med till den totala botten i en bok fylld av svärta. Vi får träffa en på ytan ganska vanlig familj, där pappan Antoine arbetar på försäkringsbolag. Hans uppgift är att bestämma vilken ersättning som ska betalas ut i olika fall, vilket innefattar att värdera olyckor och tragedier, men också att avslöja fuskare. Första delen i boken består av kapitel som fått namn efter olika pengasummor som haft betydelse i hans liv. Vissa kommer från hans barndom, som de 5 franc som hans far tog betalt för krämer han blandad ihop på apoteket där han arbetade, medan andra fick betydelse långt senare, som de 27 franc han betalde för ölen efter att han just fått veta att fadern drabbats av cancer. Delacourt hoppar i tiden, men lyckas ändå berätta saker i precis rätt ordning. Det är för sonen León som Antoine berättar sina historier, men de handlar inte i första hans om deras familj, utan om familjen som Antoine växte upp i. En familj som börjar falla isär när en av Antoines systrar dör.
Antoines egna familj består av hustrun Nathalie, dottern Joséphine och sonen León. En på ytan lycklig familj, i alla fall om det är lyckan man vill fokusera på. Det som finns under ytan är Nathalies otrohet och Antoines tårar. Där finns också de trettiotvå tusen etthundrafemtio franc som helt förändrar hans liv. Inte konstigt då att även den familjen faller sönder. När den andra delen av boken börjar har Antoine flytt landet och något fruktansvärt har hänt. Nu får olika siffror representera de olika kapitlen och kanske är 112 det viktigaste. I tredje delen får vi veta vad som hände mellan den totala botten och Antoins flykt. Delacourt använder sig här av datum och det är någon annan än Antoine som berättar.
Grégoire Delacourt är skicklig på att beskriva människor och deras känslor. I Allt vi såg var lycka får vi veta nästan väl mycket om vad de tänker och vad de gör. Det är den svartaste av hans böcker, men ändå mycket läsvärd. Mitt i svärtan finns nämligen ljuset och ett hopp som aldrig slocknar.