Bokförlaget Tranan har gett ut en rad novellsamlingar från olika länder och jag har läst bland annat Brasilien berättar: Ljud av steg — Trettiosju noveller och mikronoveller, för att där hitta passande noveller till min undervisning.
Mina kunskaper om brasiliansk litteratur är helt klart begränsad och en novellsamling av detta slag ger goda chanser att upptäcka nya favoritförfattare. Den som står för både urval och översättning är Örjan Sjögren, som i förordet skriver om hur urvalet gått till. Större delen av novellerna i samlingen är skrivna runt det senaste sekelskiftet, men samlingen tar avstamp i några noveller från 70- och 80-talet. Boken avslutas med korta presentationer av författarna.
En av mina favoriter är den inledande novellen Den andre av Rubem Fonseca, en författare som tillsammans med Clarice Lispector, räknas som den brasilianska novellkonstens grundare. Novellen handlar om en man som jobbar mycket och är otroligt stressad. Utanför arbetsplatsen finns en tiggare, som får en viktig roll i berättelsen. Slutet är öppet, vilket är fallet med många av novellerna i samlingen.
Clarice Lispector respresenteras av den korta novellen Ljud av steg, som också fått ge namn åt samlingen. Där får vi möta en 81-årig kvinna som söker läkare för att fråga om de sexuella drifter hon fortfarande känner. En söt text, men ingen jag kommer att läsa högt för mina elever.
Andra favoritnoveller är Van Goghs öra av Moacyr Scliar, en av Brasiliens mest framstående författare. Novellen kommer från en bok med samma namn från 1989. Tydligen plagierade Yann Martel hans roman Max och katterna i sin Bookerprisbelönade Berättelsen om Pi, men Scliar väckte aldrig åtal. Jag blir dock lite sugen på att läsa Scliars bok för att se hur tydlig kopplingen är.
Mikronovellerna av Fernando Bonassi är riktigt bra och mest tycker jag om Föräldrar och barn, som jag definitivt kommer att använda i undervisningen. Bonassi tillhör de yngre författarna som är representerade i samlingen. Han föddes 1962 i São Paolo. De 10 mikronoveller som finns med i den här boken är hämtade från 100 saker, som publicerades 1998. Även Adriana Lisboa har skrivit mikronoveller och det är ett format jag märker att jag uppskattar. En ögonblicksbild som säger mycket mer än vad orden berättar. Min favorit är Vemod, som liksom de andra nio mikronovellerna av Lisboa är hämtade från Kaligrafier, publicerad 2004. Även Lisboa tillhör en yngre generation brasilianska författare och anses vara en av de största.
En novell med ett annorlunda berättarperspektiv är Rost av Marçal Aquino. Den har dessutom ett oväntat slut som jag gillar skarpt. Rost finns med i novellsamlingen Västernvärldar från 2001.
Jag lägger till Brasilien på listan över länder som jag läst texter från i år och läser vidare i andra samlingar. Det är bra med noveller trots allt, speciellt när samlingarna innehåller texter från flera författare.
Kommentarer är stängda.