Allt som oftast diskuteras barns och ungdomars läsning på olika ställen i sociala medier. I helgen har det dels handlat om huruvida lärare verkligen måste läsa böcker själva innan de läser dem för eleverna och hur en bra litteraturförmedling för elever kan se ut.
Två saker gör mig en aning upprörd. Dels att så många inte verkar tycka att det är viktigt att läsa böcker innan de låter eleverna möta dem och att så väldigt många tycker att böcker de själva läste som barn för sisådär 30 år sedan (i bästa fall) är boktips som är relevanta idag.
Visst kan det vara så att det finns en funktion i att uppleva en bok man inte läst tillsammans med sina elever, men då har du som lärare ingen som helst kontroll över innehållets kvalitet. Tänk om du sitter där med en bok vars budskap går helt emot det som du och läroplanen står för, eller innehåller händelser som kan uppröra vissa elever? Ja, det ger bra tillfällen för samtal och nej, det går inte att skydda eleverna emot allt, men det går att förbereda dem och dessutom förbereda sig själv. Det är en lärares skyldighet.
Gamla böcker kan vara fantastiska. Däremot kan språket vara föråldrat, vilket kan göra att en ovan läsare ger upp. Om du som lärare väljer en sådan bok måste du också vara beredd att stötta eleverna i läsningen. Att släppa en ovan läsare själv med en bok som du inte läst på många år och som dessutom är svår ger dåliga förutsättningar för läsglädje.
Nu har mina gymnasietvåor visserligen precis avslutat ett klassikerprojekt där böckerna i flera fall varit för svåra för eleverna, så visst kan även jag utmana dem lite väl mycket ibland. Då hade jag dock förberett dem genom ett gemensamt läsprojekt i höstas där de läste kortromaner av Selma Lagerlöf och dessutom tipsat om förhållandevis lättlästa klassiker tillsammans med vår skolbibliotekarie. Eftersom jag också läst dessa böcker var det lättare för mig att samtala med eleverna under läsningen och genom detta kunna stötta dem lite. Det är stor skillnad mellan att själv vara förberedd och ha läst böckerna som eleverna tar sig an, än att bara släppa dem själva med en bok som bjuder en hel del motstånd.
När det gäller böcker för yngre elever förstår jag faktiskt inte varför gamla böcker skulle vara att föredra framför nyare, mer relevanta sådana. Det finns helt klart författare som inte bör glömmas bort, som Astrid Lindgren och Katarina Taikon, för att nämna några, men många gamla böcker för målgruppen saknar relevans idag. Vårt primära uppdrag som lärare är dessutom att göra barn och unga till läsare, inte att tvinga i dem böcker som inte talar till dem.
Det finns ingen garanti att nya böcker automatiskt är bra, därför behöver lärare vara läsare. Ja, det handlar självklart om tid, men som med allt annat handlar det också om prioriteringar. Jag prioriterar en god litteraturundervisning och då behöver jag göra medvetna val gällande vilken litteratur mina elever ska möta. De som undervisar yngre elever än jag har ett ännu större ansvar, då det är långt tidigare än på gymnasiet som läsvanan måste grundas. Det finns få saker som är så effektivt som att ge en elev ett personligt boktips. En bok som du läst och tror skulle passa just denna elev. Att bara slentrianmässigt välja böcker som funkat förr eller som man själv älskat som barn är oansvarigt.
Jag är medveten om att jag sticker ut hakan nu, men det här är något jag brinner för. Den som arbetar i skolbibliotek eller som svensklärare måste värna läsningen och det görs bäst genom att faktiskt ha koll på nya böcker som släpps. Kanske är det ändå så att du väljer att läsa en gammal goding, men då ska det vara ett medvetet val och inte ett icke-val.
Här finns en lista med böcker som är nya, bra och relevanta.
skolan förstör många bra böcker, synd
Tvång har ibland den effekten. Ofta tänker jag att det handlar om att alla böcker inte är relevanta för ungdomar, men bra böcker senare i livet. Jag tvingades t.ex. att läsa Röda rummet i nian och skydde Strindberg som pesten under många år. När jag läste om den långt senare tyckte jag fortfarande att den var rätt ointressant, men däremot finns det andra verk av Strindberg som jag verkligen uppskattar.
Nu handlar det ju inte bara om hur modernt språket i böckerna är, uppenbarligen klarar inte dagens elever att läsa annat än barnböcker ända upp på gymnasienivå, och många vuxna fortsätter sedan att själva läsa ungdomsböcker resten av livet. Det anknyter ju till vad Aase Berg sa om orsaken till ljudböckernas framgång:
”- Eftersom litteraturen styr mer och mer mot slapp konsumtion av barnlitteratur för vuxna, alltså deckare och romantik, så förvånar det mig inte att även själva formen infantiliseras. Det är vuxna som längtar tillbaka till de mysiga och harmlösa godnattsagorna.”
Just därför tycker jag det är väldigt viktigt med en genomtänkt litteraturundervisning. Sedan tycker jag å andra sidan att ungdomsböcker kan vara bra litteratur och inte ska förminskas, inte heller genrelitteratur. Däremot behövs utmaningar både genom äldre litteratur och litteratur som främst vänder sig till vuxna. Om utmaningen ska vara lagom måste läraren vara aktiv både i sökandet efter passande böcker och som bollplank under läsningen. Ofta uppfattar jag det som att många, både lärare och andra, tycker att nöjesläsning ska ske på fritiden, men om barn och unga inte läser måste vi tillåta all sorts läsning i skolan. Allt handlar självklart om tid. Dagens kursplaner som infördes 2011 är helt galna i sin stoffträngsel.
Tack för ett viktigt inlägg!