Dags att stå rakryggade

Konflikterna i Svenska Akademien fortsätter och jag måste säga att jag är chockad över de senaste dagarnas utveckling. Att Horace Engdahl är något av en skitstövel kom inte som någon överraskning, men hans text om Sara Danius som publicerades i Expressen var så låg och så otrevlig att jag baxnade. Engdahl säger sig förfäras över råheten i Akademien, men själv slänger han kängor som är råare än något någon annan ledamot varit i närheten av. Jag håller med honom om att alla spärrar verkar ha släppts, men det är han och hans gäng som står för det moraliska förfallet.

Sofia Mirjamsdotter slår huvudet på spiken i sin ledartext i Sundsvalls tidning med den något kaxiga rubriken Förvirrade farbröder förfäras när makten tas ifrån dem, för det är så det känns. Jag kan bara ana mig till hur Akademiens tillgångar utnyttjats av akademiledamötena, men klart är att det är osannolikt att Kristina Frostensson och hennes make är de enda som utnyttjat sina positioner. Att se den tidigare ständige sekreteraren påstå att Sara Danius skulle vara den sämsta på positionen någonsin, när det står klart att han sett mellan fingrarna på ett oacceptabelt beteende är inte mindre än patetiskt. Även Sture Allén har uttalat sig minst sagt klumpigt och honom är jag mer besviken på. Han framstår som en bitter mansgris och det är inte smickrande. Jag trodde att hans utredning om nya, gamla Ullevi skulle förbli hans karriärs lågvattenmärke, men icke.

Ett ljus i mörkret för mig personligen är att en av mina största idoler i Akademien, Per Wästberg, står på Sara Danius sida. Det känns skönt att alla gubbar inte vänder sig emot den första kvinnan som valts till ständig sekreterare. Kanske är det fel att göra detta till en könsfråga, men jag får en fadd smak av sexism i munnen. Å andra sidan är även en uteslutning av Katarina Frostenson kanske ett sätt att straffa någon som ”bara” är fru och därför inte ska straffas. Samtidigt måste den jävsituation som uppstått något som Akademien rimligen borde agera kraftigt emot. Mot bakgrund av det torde det vara rimligt att Frostenson själv tar sitt ansvar och lämnar sin stol, något som bland annat Björn Wiman, G W Persson och Jan Guillou kräver, medan författaren Stina Otterberg menar att det vore att utsätta Frostensson för dubbelbestraffning. Åtta ledamöter publicerade också en artikel i SvD där de förklarade varför de inte röstade för en uteslutning av Frostenson, då ”Hur allvarligt vi än ser på detta [jävsituation, min anmärkn.], har dock ingen av oss funnit detta vara skäl nog för ett så drastiskt beslut som en uteslutning av ledamot. Något uppsåt att skada Akademien har ej heller påvisats.” Ett tveksamt resonemang kan jag tycka.

Idag möttes ledamöterna då Svenska Akademien delade ut Svenska Akademiens nordiska pris till Agneta Pleijel, som fick finna sig i att stå i skuggan av dramatiken. Pristagaren hyllade Sara Danius och även publiken mötte Danius med en lång applåd. På hennes sida står också, förutom Wästberg och de tre avhopparna, Sara Stridsberg, som har lovat att återkomma om sin framtid inom Svenska Akademien när kvällens prisutdelning nu är över. Det bästa vore om hon stannade och stöttade Danius inifrån. Det ryktas om en förtroendeomröstning om Sara Danius position och jag hoppas då att hon och de tre avhopparna Kjell Espmark, Klas Östergren och Peter Englund deltar. Den senare var dock inte närvarande under dagens prisutdelning. Riktigt spännande vore det om Kerstin Ekman dök upp och rörde om i grytan. 

Nobelstiftelsen uttrycker sin oro för att Nobelprisets anseende ska skadas av konflikterna inom Svenska Akademien och det kan jag utan tvekan förstå. Dags för de aderton, eller i alla fall de som finns kvar, att ta ansvar och lösa den här soppan. Deras beteende är i många fall beklagligt. Att i ett sådant läge dela ut ett Nobelpris i litteratur utan att svärta ner priset torde vara omöjligt. Jag tillhör utan tvekan ”team Danius” och hoppas att det inte blir hon som tvingas bort för att andra inte kan uppföra sig.