Där försvann min respekt för Svenska Akademien

Sara Danius har ikväll meddelar att hon lämnar sin post som ständig sekreterare i Svenska Akademien och också stol nummer 7. Även Katarina Frostenson lämnar och enligt DN var hennes krav för att träda tillbaka att också Danius gjorde det. Hon har dock inte uttalat sig själv och självklart vet vi inte vad som hände under mötet, men Sara Stridsberg säger till samma tidning att hon stridit för Danius. Apropå det inlägg jag publicerade tidigare idag kan jag konstatera att Danius lämnar rakryggad, medan få sådana finns kvar.

Göran Malmqvist menar att de två avhoppen räddar Svenska Akademien, men jag har svårt att se ur borttvingandet av en ständig sekreterare som försöker rensa upp den skit som tidigare på posten borde ha tagit tag i, ska ses som en framgång. Det borde ses som ett gigantiskt nederlag.

Anders Olsson tar tillfälligt över och kommer att leda arbetet i Svenska Akademien och enligt Expressen har ett arbete om att ändra stadgarna påbörjats. Det innebär troligen att ledamöter ska kunna avsäga sig sin plats, så att färre stolar behöver stå tomma. I praktiken är de aderton nu endast elva och därmed för få för att kunna ta beslut om nya medlemmar. Då krävs nämligen tolv ledamöter och visserligen är de tolv på pappret, men Lotta Lotass har inte deltagit i arbetet sedan 2015 även om hon inte formellt lämnat. Frågan som måste ställas är också om Svenska Akademien fortfarande ska anses lämpliga att utse nobelpristagare i framtiden. Efter den senaste tidens bevis på bristande val borde det i alla fall diskuteras.

Min respekt för Svenska Akademien försvann med Sara Danius. Jag håller med Björn Wiman om att det, med få undantag, är en bedrövlig skara som återstår. De har gjort ett val mot öppenhet och för ett fortsatt fulspel. Det är beklämmande. Karin Olsson i Expressen kallar det sorgligt, men inte oväntat och tyvärr var det inte det.

Bild från TT