Alla floder flyter mot havet är Dorit Rabinyans andra bok som översätts till svenska efter Alla bröllop, men för mig är hon en ny bekantskap. En mycket trevlig sådan. Hennes berättelse om den israeliska Liat och den palestinske Hilmi är både vacker och relevant. Den får mig också att känna mig något naiv, som ändå vill tro på en lösning av den konflikt som härjat Israel och Palestina sedan staten Israels bildande 1948. När två människor som verkligen vill vara tillsammans stöter på så många problem är det svårt att se hur deras folk ska kunna enas.
Liat och Hilmi träffas i New York. Hon är där under en begränsad tid, men han bor där. De vet dock redan då de träffas att deras tid tillsammans endast stäcker sig några månader fram. När Liat återvänder till Israel kommer det definitivt inte att finnas någon plats i hennes liv för Hilmi, för trots att de egentligen är uppvuxna väldigt nära varandra rent geografiskt är avståendet oöverstigligt.
Men nu är de i New York och där kan deras kärlek få rum. Motvilligt först, men sedan passionerat. Världen utanför är komplicerad, men när de tillåter den att bara existera i en liten lägenhet i en säng är kärleken förhållandevis enkel.
Jag tyckte så mycket om Alla floder flyter mot havet. Den är vacker, språket är fantastiskt och trots att kärleken står i centrum är det här så mycket mer än en kärlekshistoria. Känslorna flödar över sidorna och jag önskar så att världen var annorlunda. Berättelsen om Liat och Hilmi är så fin, men också så sorglig. Och sorgligast av allt är kanske de konflikter som bara pågår och aldrig tycks nå ett slut. Kärleken kan övervinna mycket, men konflikter som pågått i årtionden har den svårt att besegra.