Nu var det ett tag sedan jag läste Kåda av Ane Riel och fakiskt också mer än två veckor sedan vi diskuterade den i bokklubben Bokbubblarna. Vi var överens om att det var en både bra och intressant bok, men att det kändes märkligt att kalla den kriminalroman. Visst dör folk, mördas till och med och visst finns det spänningselement i den, men det är snarare en skildring av en annorlunda och trasig familj än något annat. Ändå tilldelades den priset Glasnyckeln 2016 för ”Årets bästa nordiska kriminalroman” och Harald Mogensen-priset för ”Bästa danska spänningsroman”.
Kåda inleds förvisso med ett mord. Det är pappan i familjen vi följer som tar livet av sin mor, huvudpersonen Livs farmor. Vi vet inte riktigt varför, men anar och snart får vi veta mer. Det som är spännande är vad som får en man att döda sin mor. Hur desperat måste man inte vara då?
När vi träffar huvudpersonen Liv för första gången berättar hon om farmoderns död och presenterar sin tvillingbror Carl för oss. Ganska snart förstå vi att Carl varit död länge, men att Liv ändå ser honom som sin vän och förtrogne. För henne är han verklig. Med tanke på det isolerade liv familjen lever är det inte konstigt att hon har en fantasivän, men det är ändå ganska obehagligt. En av många obehagliga saker ska det visa sig.
Från början var gården familjen bor på fin. Pappa Jens växte upp där och tog sedan över gården och bosatte sig där med sin fru Maria. De älskade varandra och planerade för ett lånt liv tillsammans. Nu är gården en helt annan plats och familjen en annan. De har haft fler barn, men nu är det är bara Liv kvar. Henne försöker de skydda så mycket de bara kan och när skolstarten närmar sig blir de minst sagt drastiska i sitt försök att hålla henne hos dem.
Pappa Jens blir mer och mer märklig. Han är en samlare av stora mått och huset är fyllt av allt möjligt och omöjligt. Faktiskt är det svårt att bo där. Jens är också i det närmaste besatt av kåda, som han samlar i skogen och tar med hem. Mamma Maria går aldrig ut i skogen. Faktiskt lämnar hon inte längre sin säng. Det faktum att hon numera är gravt överviktig gör att hon kanske inte ens skulle kunna lämna sovrummet ens om hon ville.
Kåda är en fascinerande och väldigt välskriven roman. Språket är snyggt och stämningen obehaglig. Vackert och fruktansvärt på samma gång. Miljöerna skrivs fram så tydligt att jag nästan kan se Livs förfallna hem och jag inser att hon själv kanske inte förstår vilket annorlunda liv hon lever, men förstår ändå inte hur det kan få fortgå.
Kåda är Ane Riels andra bok och jag hoppas att hon skriver fler och att fler översätts från danska. Hon är en författare jag gärna läser mer av.