Jag är kass på att tippa musiktävlingar och de låtar jag gillar bäst vinner sällan. Undantaget Sobrals finstämda vinnarlåt från i fjol. Han har dock skapat debatt efter att dels i sitt vinnartal, men även efteråt, kritisera tävlingen för sin ytlighet. Jag förstår hans kritik, men samtidigt måste Eurovision också få vara yta. Det som gör det spännande är alla möjliga och omöjliga bidrag som visar en (ibland onödig) bredd.
Hanna Fahl har skrivit en intressant krönika om Eurovision och valet mellan ”snabbmat” och ”pretto”, där förra årets vinnare helt klart är ”pretto”, vilket han själv säkert är väldigt nöjd med, medan Benjamin Ingrosso istället får representera ”snabbmat”. Sverige skickar i princip alltid ”snabbmat”, vilket Fahl också konstaterar, förutom när Loreen vann med Euphoria, som måste vara den perfekta mixen av båda sidor, även om den absolut är mer ”pretto” än ”snabbmat”. Årets kombo skulle kunna vara Alexander Rybak från Norge med sin This is how you write a song. Det är i alla fall helt klart en av mina favoriter i år, trots sin lite störande hurtighet.
Sedan kan jag inte låta bli att älska Netta från Israel med Toy, som är en av de låtar Salvador Sobral avfärdar som strunt. Jag håller inte riktigt med, Netta är mer än ”snabbmat” och jag tror att hon kommer att hamna i topp. Däremot tror inte att låten får en särskilt lång livstid efter tävlingen, det är den alldeles för jobbig för och om den spelas i sommar blir den helt klart en sommarplåga, med fokus på plåga.
Eftersom det var en riktigt lugn låt som vann förra året tror jag på en snabbare i år. Mer ”snabbmat” än ”pretto” alltså. Då ligger Cyperns Fuego bra till. En låt som svänger och även om det inte är min kopp te tror jag att den håller för favorittrycket.
Själv tycker jag nog mer om ”pretto” och till och med smör kan vara att föredra framför bombastiska dansnummer med en massa specialeffekter på scenen. En av mina favoriter är därför Litauens Ieva Zasimauskaité med When we’re old.
Bättre, om än nästan lika smörig, är Tysklands Michael Schulte som låter lika brittisk som titeln You let me walk alone.
Min största favorit är nog ändå Österrikes Cesár Sampson med Nobody but you. Däremot är jag osäker på hur den funkar i Eurovision. Min smak brukar som sagt inte vara densamma som de som röstar. Hur som helst är det en låt jag blir glad av.
Rikitgt roligt hade det också varit om Australien vann. Föreställ er lyckan! Jessica Mauboy är en säker sångerska och låten är helt okej, men jag är osäker på om det räcker speciellt långt. Tyvärr.
Däremot har jag lite svårt för politiseringen av Eurovision och gillar egentligen inte varken Italiens eller Frankrikes låtar just därför. Budskapet är dock fint i båda och låtarna är bra, så de kan ha en bra chans att nå långt. Av de båda föredrar jag trots allt Frankrikes låt som är sjukt snygg. Men som sagt, trots att budskapet är fint tycker jag kanske att Eurovision ska få vara en musiktävling och inget annat.