Veckan på Kulturkollo tillägnas debuter och debutanter, vilket självklart återspeglas i veckoutmaningen som lyder så här:
Veckans utmaning är helt enkelt att nämna en eller flera debuter som har satt sina spår hos dig – oavsett om vi snackar mästerlig eller kalkon. Vilka har berört dig? Det behöver inte bara handla om debutromaner – tänk lyrik, musik, film, tv eller konst.
Min första tanke gick till ett fantastiskt debutalbum som också är artistens (hittills) enda album. Jag talar om Jakob Hellmans fantastiska …och stora havet från 1989, som röstades fram till århundradets bästa, svenska album. Jag älskade det då, när jag var 15 år och jag älskar det fortfarande som 44-åring. Låtar som Vackert väder, Glada dagar och Hon har ett sätt är så bra att jag saknar ord att beskriva dem. På cd-utgåvan fanns också bonuslåten Som jag vill. En stor favorit.
Några år senare, 1992, kom Quentin Tarantinos debutfilm Reservoir Dogs. Jag såg den först året senare i Brighton och det är en av mina största filmupplevelser. Egentligen är den för våldsam för min smak, men det finns så otroligt mycket som är bra med den, inte minst skådespelarinsatserna. Harvey Keitel som Mr White och Tim Roth som Mr Orange är mina favoriter.
När det gäller debutromaner så vill jag lyfta fram Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari, utgiven av Ordfront förlag 2005. En läsupplevelse utöver det vanliga, både som människa, svensk och inte minst lärare. Bakhtiari fanns med på min lista med 20 bra svenska författare under 40 som jag sammanställde 2013, inspirerad av Granta och hon är fortfarande under 40, men har inte gett ut någon bok sedan 2013.
Fanny skrev om just debutböcker i veckans inledningsinlägg och kallade dem för långtänkta, dvs att författarna ofta burit med sig just den historien länge. Ofta är debutromaner väldigt genomtänkta, ibland nästan överdrivet polerade, vilket jag tyckte var fallet med Vargarnas historia av Emily Fridlund. En fantastisk bok, men nästan för perfekt. Ibland är det istället så att debutanten inte riktigt får till det språkligt och behöver en andra bok för att riktigt glänsa. Sedan finns debutanterna som inte skriver något mer och om debutboken är fantastisk är det så himla synd när det blir så. Jag är till exempel rädd att Taiye Selasi är en sådan författare. Hennes debutbok Ghana must go från 2013 är en helt fantastisk debut, men också hennes enda bok. Nu tog det Donna Tartt tio år att följa upp debuten The Secret history, så jag har inte gett upp.
Vilka debuter och debutanter vill du lyfta fram?
Det tog tid för Harper Lee att ge ut sin andra bok också efter en otroligt hyllad debut.
Vargarnas historia är jag väldigt sugen på att läsa.