Olikhetsutmaningen: Vi och dom

Igår var det Sveriges nationaldag och en tradition som jag tycker är fin är välkomstceremonierna för nya medborgare som genomförs runt om i landet. För egen del firar jag inte nationaldagen direkt, men har inte heller något emot den. Det är trots allt en dag som enar oss och en dag för gemenskap. Samtidigt önskar jag också att det kan vara en dag att reflektera över de som av någon anledning står utanför samhället. Det behöver inte handla om medborgarskap, utan om andra saker som gör att vissa hamnar utanför. Inte sällan skapar vi ett vi och dom som ställer grupper mot varandra, oberoende av hur individerna i dessa grupper är. Just svårigheten att se individerna och de individuella skillnaderna är något jag tycker blir vanligare och vanligare och det bekymrar mig. Veckans ordpar är därför vi och dom.

Det finns många exempel på när tanken att det finns ett vi och ett dom har resulterat i fruktansvärda händelser. Idag tycker jag mig se en relativisering av nazismen och det skrämmer mig. Jimmie Åkesson viftar bort högerextremism med att det handlar om några förvirrade ungdomar och NMR får lov att demonstrera runt om i landet. De som överlevde förintelsen och som fortfarande finns i liv och kan berätta är få. En av de jag vill lyfta fram är Hédi Fried som skrivit flera böcker om sina upplevelser under andra världskriget. Den senaste heter Frågor jag fått om förintelsen och nominerades till Augustpriset i höstas.

Genom att skapa ett vi och ett dom finns en naturlig fiende, men också en naturlig gemenskap. Niklas Orrenius bok Jag är inte rabiat, jag äter pizza har några år på nacken nu, men den beskriver bra den rädsla för det som är annorlunda som många SD-anhängare känner. Då var de också mer utsatta, men i takt med att partiets åsikter normaliserats har utanförskapet för väljarna minskat och därmed kanske vi-känslan.

Böckerna om Katitzi av Katarina Taikon skildrar ett utanförskap, som romerna drabbats av både i historien, men också just precis nu. Jag älskade dem som barn och försökte läsa den första boken för mina egna. De fascinerades av berättelsen, men den var tyvärr alldeles för långsam för dem.

En annan bok jag läste för dem när de var små är Rosas buss av Fabrizo Silei och Maurizio A. C. Quarello som handlar om Rosa Parks, en symbol för kampen för svartas rättigheter i USA. En fin och tänkvärd bok.