31 dagar, 31 lag och 31 inlägg blir det i inläggsserien med kulturella VM-spaningar som inleddes igår. Klart är att de kommer att bli mer eller mindre enkla att få till. Målet är att laget ska vara kvar i turneringen när inlägget publiceras och helst av allt spela match just den dagen, men det kommer att bli omöjligt att genomföra då vissa dagar är vilodagar och några sådana har jag inte tid med om alla länder ska få sina inlägg innan turneringen är över.
Idag spelar Iran match mot Marocko. Två lag som troligen kommer att lämna turneringen ganska snabbt, men jag tror lite mer på Marocko och därför får Iran stå i centrum för dagens spaning.
Marjane Satrapi föddes 1969 i Teheran och är också uppväxt där. I den självbiografiska boken Persepolis berättar hon om sitt liv och hur hon skickades till Wien som fjortonåring. En bra bok, men jag tycker ännu mer om Broderier och Kyckling med plommon.
I Det var vi berättar Golnaz Hashemzadeh Bonde om Nahid och Mahmood som träffades när de studerade på universitetet i Teheran, deltog i revolutionen och sedan tvingades att fly från sitt hemland.
Även Zinat Pirzadeh flydde från Iran till Sverige och berättar om det i den självbiografiska boken Fjäril i koppel. Jag minns helt ärligt inte mycket av boken, mer än att jag tyckte mycket om den.
Marjane Bakhtiaris bok Kan du säga schibbolet? handlar om Mehrdad och Noushin Abbasi som flydde från Iran till Sverige efter revolutionen och lever med sina två döttrar, Parisa som är 16 och Baran som är 13 i ett fint område utanför Malmö. Döttrarna besöker Teheran och kulturkrocken är ett faktum.
Förr gick jag och maken ofta på persisk film under Filmfestivalen i Göteborg. En film jag fortfarande tänker på ibland är The Circle av Jafar Panahi, som handlar om kvinnors situation i Iran. Panahi är en prisbelönt regissör, men också en kontroversiell sådan. Under filmfestivalen i Cannes 2018 uppmärksammades hans film Se rokh (Three faces), men Panahi själv kunde inte vara där. I perioder har han suttit i husarrest och han är förbjuden att göra film. Det verkar inte vara något som hindrar honom.
Vilken kultur från Iran vill du lyfta fram?
Jag har sett en kortfilm som hette Teheran 10 sekunder senare på Gbgs filmfestival. Den handlade om Iran-USA från VM 1998 och titeln syftar på en fördröjning i TV-sändningen i Iran. Den var väldigt effektfull med bilder på målen och sedan illvrål i Teheran 10 sekunder senare.
Kortfilmer är underskattade! Vi såg någon helt fascinerande film från Iran om en lärare som gick omkring med en stor griffeltavla på ryggen och undervisade i små byar, men jag kommer inte ihåg vad den heter.
har ju haft en persisk älskare och läst ett par böcker från Iran:
https://hannelesbibliotek.blogspot.com/2018/06/kultur-i-iran.html
Filmen med griffeltavlor är möjligen denna:
https://en.wikipedia.org/wiki/Blackboards
Eller så är griffeltavelfilmer en helt egen iransk filmgenre.
Missa inte Abbas Kiarostami. Hans filmer har ett låååångsamt berättartempo, men han har själv sagt att man ska kunna ta en tupplur under visningen av hans filmer och ändå hänga med. Bergman tar sig för pannan.
Det finns faktiskt en koppling mellan Kiarostami och fotbolls-vm. Den här filmen utspelar sig 1990 efter en jordbävning, där det viktigaste för ungdomarna i den drabbade byn att kunna se finalen:
https://en.wikipedia.org/wiki/Life,_and_Nothing_More…
”Smak av körsbär” är ändå favoriten. Sorglig.
Ja, det är den. Tack! Annars hade det ju varit spännande att upptäcka en ny genre.