Dagens kulturella VM-spaning Sydkorea

Idag spelar Sverige mot Tyskland, men min VM-spaning handlar om Sydkorea som med största sannolikhet inte går vidare från gruppen.

För mig är den störste från Sydkorea utan tvekan poeten Ko Un, som jag har som ständig kandidat till Nobelpriset i litteratur. Nu har han hunnit bli 84 år och jag oroar mig för att han ska bli en av många favoriter som hinner dö innan de får priset. Väldigt lite av det han skrivit har översatts till svenska. Hans samlade verk som gavs ut 2003 består nämligen av 120 000 sidor. Maninbo, Tiotusen fotspår, den poetiska minnesteckningen av 4000 koreaners liv och några av dem finns samlade i Tiotusen fotspår och andra dikter. Det senaste jag läste av Ko Un var Stundens blomma, en samling kortare dikter om allt möjligt.

När jag var ung och barnlös var filmfestivalen i Göteborg en årlig höjdpunkt, men de senaste åren har jag inte sett en enda film. En av de filmer jag fortfarande minns mer än 20 år senare är faktiskt sykoreanska Daijiga umule pajinnal översatt till The Day the pig fell into the well. En nästan overkligt stillsam film, vilket i alla fall var en typisk sydkoreansk stil. Vackert, ganska få färger och väldigt många och långa scener utan klipp. Filmen är regissören Sang-soo Hongs debut.

En bok som påminner om den här filmen i sättet att berätta är Ta hand om min mor av Kyung-sook Shin. En bok som är såväl poetisk som vacker, men kanske lite väl långsam. Många verkar dock älska och det kan vara så att jag hade för högt tempo när jag läste. Långsamma böcker ska njutas just långsamt.

Den senaste boken från Sydkorea som jag läste var Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang. En bok som går att läsa som en saga, men det finns en hel del underliggande att diskutera om barnlängtan, makt och friheten att få bestämma över sitt liv.

Han Kang belönades med Man Booker International Prize 2016 för sin bok Vegetarianen. Jag har verkligen tänkt läsa något av henne, men drar mig för det, då böckerna verkar så obehagliga. Kanske läser jag Levande och döda.

Mukbang är ett sydkoreanskt fenomen som jag har lite svårt att förstå, men som många verkar gilla skarpt. Vem vill titta på andra människor som äter? Bland mina elever finns flera som säger sig titta på mukbangklipp för att inte behöva äta utan sällskap.

Vilken kultur från Sydkorea vill du lyfta fram?