Dagens kulturella VM-spaning Tyskland

Den här spaningen trodde jag skull dröja. Faktiskt var den inplanerad en av de sista dagarna, men nu fick jag skriva lite i panik. Idag börjar nämligen åttondelsfinalerna och Tyskland är inte med. Helt okej för mig, då Tyskland definitivt inte tillhör mina favoritlag. Klart är att det kommer att bli svårt att förutspå resultaten även framöver, men jag ska göra mitt bästa för att publicera inläggen i en ordning som följer resultaten.

Men nu över till den tyska kulturen!

Juli Zehs Stopptid är något av det mest obehagliga jag läst. Kanske för att jag skräms av bara tanken på att dyka, men obehaglig är den helt klart.

Jag tyckte också väldigt mycket om En alldeles särskild kärlek av Johanna Adorján, som handlar om hennes farmor och farfar som träffades under andra världskriget, levde länge tillsammans och valde att avsluta det tillsammans. Hennes samtal med Kjell Westö var en av höjdpunkterna på Stockholm Literature förra året.

Timur Vernes satiriska roman Han är tillbaka är en av mina tyska favoritböcker. Berättelsen om hur Hitler vaknar upp i sin bunker och vandrar ut i vårt moderna samhälle är riktigt underhållande, samtidigt som hans fortsatta popularitet är skrämmande. Filmen finns på Netflix om jag inte minns fel.

Upptäckten av currywursten av Uwe Timm handlar mer om kärlek än om korv. En riktigt charmig historia, som till viss del utspelar sig under andra världskriget.

Adams arv av Astrid Rosenfeld hade jag nästan glömt bort, se vad lite sökande på bloggen kan påminna en om. Jag vet i alla fall att jag tyckte mycket om den.

Om ett ganska märkligt kärleksförhållande handlar Högläsaren av Bernhard Schlink, som också blivit film. Jag tyckte om boken, men har inte sett filmen.

En av de bästa böcker jag läst om Tyskland och andra världskriget är Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson. Vansinnigt bra om främlingsfientlighet i olika tider och hur sällan det är så att världen är svart eller vit.

Det är svårt att bortse från andra världskriget även om John Cleese har försökt lära oss att inte nämna det.

Michael Ende var en barndomsfavorit och jag läste hans Momo eller kampen om tiden om och om igen. Visst känns det ibland som att det finns små gråa män som stjäl tiden?

Gå, gick, gått av Jenny Erpenbeck verkar riktigt bra. Den handlar om en professor som snart ska gå i pension och som inte alls ser fram emot det. För att mildra ensamheten söker han kontakt med flyktingar i Berlin. Boken nominerades till Man Booker International Prize.

Good Bye Lenin är en riktigt bra tysk film från 2003 om en son som på alla vis försöker dölja för sin mor att muren fallit.

Färdigspanat för min del. Jag är säker på att ni har massor att tillägga.