Det är en torr sommar vi har. Igår var vi hos svågern och svägerskan som blivit utan vatten. De misstänker att deras brunn har sinat. 1976 var annan en torr sommar som jag läst flera böcker om. I Maggie O’Farrells roman Sommaren utan regn vandrar en pappa från sitt hem en varm sommardag. I Torkans tid av Roland Buti är det främst mamman i familjen som drabbas av värmen.
Familjen Sutter är lantbrukare och ett stort antal kycklingar ska rädda familjens ekonomi. När värmen drabbar den lilla byn i Schweiz får de varje dag rensa ut döda kycklingar. Det har inte regnat på hela sommaren och precis som här just nu drabbas bönderna och deras djur hårt.
Det är sonen Gus som berättar om sommaren hos en familj som håller på att falla sönder. De vet det inte ännu, men en kvinna som dyker upp kommer att påverka dem alla. Sommaren 1976 blir inte sommaren som de kommer att minnas på grund av värmen, utan också på grund av en rad betydelsefulla händelser.
Jag hade svårt att läsa Torkans år. Inte för att det inte är en bra bok, för det är det verkligen, men för att den är så otroligt obehaglig. Att läsa den i tryckande värme gjorde den nästan ännu hemskare. Jag var i Schweiz hos familjen som kämpade, var och en på sitt sätt, för ett bättre liv. Deras öden berörde mig djupt.
Jag gillade! Men det var ju ingen feel good precis …
Jag tror jag gillade, men mest mådde jag dåligt.
Jag minns sommaren 1976. Då var jag på språkresa till Torquay i England. Som avslutning var vi i London och då såg jag för första gången Hyde Park. Det fanns nog inte ett grönt grässtrå där.
Kan tänka mig det, ont om gröna grässtrån här också nu. Jag var två år och minns inte så mycket. 🙂