I Den svavelgula himlen av Kjell Westö får vi följa den namnlöse huvudpersonen från skolålder till ålderdom. En pojke med arbetande föräldrar som kämpar för att skapa ett bra liv. Fadern köper till och med en liten sommarstuga och det är där pojken lär känna Alex och Stella Rabell, överklassbarn som kommer att följa honom genom hela livet. Alex som hans vän och Stella som hans ständiga kärlek.
Egentligen handlar inte Den svavelgula himlen om mer än livet för några olika personer. Det händer massor och samtidigt ingenting. Berättaren blir ihop med Stella, blir utkonkurrerad och tillbakatagen. Alex kör sitt race med berättaren som ständig följeslagare. Och berättaren själv gör sitt bästa för att bli den framgångsrika författare som han drömmer om att bli.
Det är trevligt, stillsamt och extremt sexfixerat. Här blev jag lite överraskad måste jag säga, men hjälp vad mycket fokus det är på sex. Det är det enda berättaren verkar tänka bok och det är säkert sannolikt om än ganska tröttsamt. Jag tyckte om att läsa om Stella, Alex och berättaren, men jag stördes faktiskt av alla mer eller mindre taffliga sexscener.
Den svavelgula himlen är en bra bok, men inte det bästa jag läst av Kjell Westö. Karaktärerna är intressanta att följa och den historiska fonden ger ett djup. Där har Westö sin styrka.
Ja allt detta sex! Jag trodde att jag var känslig först men det visade ju sig att jag inte var ensam. Det gick inte många sidor utan att någon skulle ligga 😉
Egentligen är det inget fel med sexscenerna, de är välskrivna, bara så sjukt många. Möjligt att jag också är känslig, men det störde. Skönt att inte vara ensam. 🙂