My policeman av Bethan Roberts börjar i slutet. Året är 1999 och en kvinna tar hand om en man som fått flera hjärnblödningar och inte kan klara sig själv. Hon funderar på om hon ska berätta för honom att hon inte längre vill döda honom, men bestämmer sig för att hålla det för sig själv. Istället småpratar hon med honom, som läkaren sagt att hon ska göra. Någonstans i huset finns hennes man, men han är inte intresserad av patienten.
Kvinnan heter Marion och när boken går tillbaka i tiden hela 48 år berättar hon hur hon för första gången träffar Tom, som är bror till hennes väninna Sylvie. Det tar några år innan han märker henne, men hon blir småförälskad direkt. Sedan början han ge henne simlektioner i havet och de dejtar lite försiktigt. En dag tar han med henne ut på lunch och presenterar henne för sin vän Patrick.
Patrick och Tom har ett förhållande, men det är självklart hemligt. I 50-talets Brighton är det absolut inte tillåtet att vara homosexuell, i alla fall inte offentligt. Staden må vara hur syndig och liberal som helst, men en polis har inte ihop det med en annan man. Istället gifter sig Tom med Marion. Polismannen och lärarinnan, ett perfekt par utåt, men också ett mycket olyckligt sådant. Både Patrick och Marion vill ha sin polis, men ingen kan få honom på riktigt.
Jag tyckte så mycket om My policeman, en bok jag köpte när jag var i Brighton och botaniserade i den lokala hyllan på Waterstones. Det är en så tragisk berättelse om hopplös kärlek och jag är glad att vi i alla fall kommit lite längre nu. Vi behöver verkligen ta vara på vårt öppna samhälle, där allas kärlek är accepterad. Då slipper vi olyckliga trojkor som Marion, Tom och Patrick.