Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo handlar om Liv som flyttat från Stockholm till en by mitt ute i ingenstans, utanför Växjö. Det är hennes pappa som drömmer om ett nytt liv i sina gamla hemtrakter och Liv hänger på. Motvilligt. Det är inte det att Liv egentligen har så mycket emot själva flytten, men tanken på att behöva börja i en ny skola och försöka få nya kompisar gör henne totalt skräckslagen. Liv är blyg, vansinnigt blyg, smärtsamt blyg och att vara ny är att sticka ut. Det vill hon absolut inte.
På bussen smygkikar hon på medpassagerarna och kallar dem saker som Candycrush, Portföljmannen och Lärarkvinnan. Hon bygger ett helt liv åt dem. Inuti huvudet vågar hon nämligen mycket, mycket mer, men när Candycrush först börjar hälsa som om de känner varandra och sedan dimper ner bredvid henne en dag blir det så mycket svårare. Det är inte det att Liv inte vill ha vänner, hon vill bara inte prata.
Candycrush heter Alia och lyckas få Liv att känna sig lite mindre hopplös. Livs pappa å andra sidan älskar Alia och pratar för dem båda när de ses. Livs pappa vill så väl. Han är själv social på gränsen till översocial och har lite svårt att förstå sin introverta dotter. Samtidigt vill han bara att hon ska må bra och få vänner på riktigt.
På bussen finns också Dostjevskij och honom tittar Liv på i smyg. Det visar sig att de går i samma franskagrupp och nu ska de arbeta tillsammans med en redovisning. Ett grupparbete som ska redovisas framme vid tavlan för en hel drös människor. Kan det bli värre? Inte enligt Liv.
Jag är glad att Liv fått en bok och tänker på alla som henne som jag mött. Själv är jag ingen Liv längre, men någonstans finns hon alltid inom mig som en osäkerhetskänsla omöjlig att mota bort. Inuti huvudet är jag kul är en riktigt fin bok som jag hoppas får många läsare.