Först höll jag på att bli vansinnig på Fredrik Backmans krampaktiga stil i Vi mot er, där ett bank far genom bygden och låter oss träffa karaktärerna. Det blir för mycket, för krystat, faktiskt riktigt irriterande.Ibland funkar det riktigt bra med alla metaforer, liknelser och onomatopoetiska uttryck, men ibland hade jag klarat mig utmärkt utan. Den allvetande berättaren som talar om för oss vad som händer är också den ibland effektfull, men andra stunden helt onödig. Det blir övertydligt och jag känner mig idiotförklarad. Less is more Backman, less is more.
Sedan kommer historien om det nu krossade hockeylaget i Björnstad igång och jag fastnar trots det ibland fortsatt överutsmyckade språket. Det Backman är allra bäst på är nämligen att skapa trovärdiga karaktärer och en riktigt bra historia. Kevin har lämnat byn och kvar finns skammen. Skammen hos de som stöttat honom och som inte förstod. Skammen hos de som drabbades av hans handlingar. Peter och Mira gör allt för att samla ihop spillrorna av sin sönderslagna familj, men bygden gör det definitivt inte lättare för dem. Maya försöker leva vidare, men vill helst av allt fly. Tillsammans med bästa vännen Ana drar hon sig bort från alla andra.
Hockeyspelarna i Björnstad har gått till rivalerna i grannbyn Hed, men det är i Björnstad vi stannar. Det är här den nya tränaren Elisabeth Sakell träder in. Hon ska återskapa laget och nå framgångar igen och till hjälp vill hon ha en spelare som just nu sitter inne på ungdomsvårdsskola. Dessutom finns en populistisk politiker i kulisserna, Richard Theo infiltrerar och intrigerar. Till slut lyckas han nästla sig ända in i hjärtat av Björnstad, utan att någon egentligen förstår vad som pågår. Benji får mer plats i den här boken och det är bra. Han är en av mina favoriter och nu får vi lära känna honom ännu mer. Kanske är han bokens största behållning.
Vi mot er är en bra bok, men jag tror att Fredrik Backman skulle tjäna på att renodla sin historia mer. Nu tar det lång tid innan berättelsen kommer igång och om jag inte hade läst riktigt bra böcker av honom innan hade jag kanske gett upp. Sedan tar det sig, det gör det och jag rycks med i de starka känslorna som genomsyrar berättelsen på gott och ont.
Läste du den här som bok? Jag lyssnade på den och undrade om det bara inte gick att lyssna på Backman. Metaforerna och den allvetande berättaren höll på att driva mig till vansinne. Synd på en i övrigt bra bok!
Jag läste den. Kom in i det, men det som varit snyggt i tidigare böcker blev nu alldeles för mycket.
Ja, jag tyckte inte alls den höll samma klass som Björnstad. Vi får se hur det blir med tredje boken (för det skulle väl bli en trilogi?).
Jag tyckte mycket om vissa delar, medan andra kändes väldigt konstruerade. Mest önskar jag att han hade en modigare redaktör som bad honom att fokusera på det viktiga och inte göra allt så himla omständligt. Och det överlastade språket behövs definitivt inte. En helt okej bok, en trea, men ingen Ove direkt.