The Man Booker Prize långa lista 2018

Igår presenterade The Man Booker Prize sin långa lista för 2018. Den består som vanligt av 13 titlar och i år är fyra av författarna debutanter.

Belinda Bauer,  Snap (Storbritannien) 

En oväntad författare på listan, men är det någon som ska representera spänningslitteraturen så är det Bauer. Snap handlar om fyra syskon vars mamma lämnar dem i bilen, säger att hon ska komma tillbaka, men aldrig gör det.

Anna Burns, Milkman (Storbritannien) 

Beskrivningen av boken ger lite information, men verkar handla om en familj där mellansystern berättar historien om sina hemligheter och om Milkman. Burns har tidigare nominerats till Orange Prize for Fiction.

Nick Drnaso, Sabrina (USA) 

Sabrina är en grafisk roman, vilket är ovanligt i prissammanhang. Sabrina försvinner och under de 24 timmar berättelsen pågår hinner rykten om henne och händelsen spridas runt internet.

Esi Edugyan, Washington Black (Kanada)   

Washington Black är en elvaårig slav i Barbados som får en chans att följa med sin ägare runt världen. Edugyans förra bok Half-Blood Blues fick stor uppmärksamhet, men jag har inte fått tummen ur att läsa den ännu.

Guy Gunaratne, In Our Mad And Furious City  (Storbritannien) 

En roman om vännerna Selvon, Ardan and Yusuf som spelar fotboll och pratar om tjejer. Tills en av dem börjar radikaliseras. Låter som en bok för mig.

Daisy Johnson, Everything Under  (Storbritannien)     

Daisy Johnsons debutroman handlar om Gretel som växte upp på en flodbåt och uppfann ett eget språk tillsammans med sin mamma. Nu är hon vuxen, arbetar med språk och börjar minnas sin barndom genom sin barndoms språk. Det här verkar vara en annorlunda bok helt klart.

Rachel Kushner, The Mars Room (USA) 

The Mars Room utspelar sig i ett fängelse och huvudpersonen Romy Hall är dömd till ett dubbelt livstidsstraff. Ännu en författare som jag tänkt läsa något av och debuten Telex from Cuba väntar i min Kindle.

Sophie Mackintosh, The Water Cure (Storbritannien)

En debutroman som utspelar sig i en framtid där kvinnor tvingas föda döttrar för att ha något värde. Det är berättelsen om tre kvinnor och tre kroppar som spolas upp på en strand.

Michael Ondaatje, Warlight  (Kanada) 

Michael Ondaatje tilldelades The Golden Man Booker Prize for sin bok Den engelska patienten och är också nominerad till årets pris.  Warlight utspelar sig i London 1945 och handlar om två syskon.

Richard Powers, The Overstory (USA) 

The Overstory berättar flera historier om människor som är främlingar, men ändå hör samman då de kämpar för samma sak. De vill rädda de få träd som finns kvar.

Robin Robertson, The Long Take (Storbritannien) 

The Long take är skriven på prosalyrik och det är en form jag tycker mycket om. Huvudpersonen är en krigsveteran som upplevde dagen D och lider av post-traumatisk stress.

Sally Rooney, Normal People (Irland) 

Sally Rooneys debut Samtal med vänner fick mycket uppmärksamhet och nu finns uppföljaren Normal People med på denna långa lista. Boken är en kärlekshistoria med klassperspektiv och vi får följa Conell och Marianne, som växer upp i samma by men i olika världar hamnar i samma värld på Trinity College i Dublin.

Donal Ryan,  From A Low And Quiet Sea (Irland) 

En berättelse om tre män med väldigt olika bakgrund som träffas på ett oväntat sätt. En av dem har flytt från Syrien, men befinner sig nu i ett litet irländskt samhälle.

Den korta listan presenteras 20 september och på den brukar sex titlar återfinnas. Jag hoppas på Belinda Bauer,  Guy Gunaratne, Daisy Johnson, Robin Robertson, Sally Rooney och Donal Ryan som skrivit de böcker jag helst vill läsa.

Nu är det dags för mig att gnälla lite. För ja, det finns skäl att göra det. The Man Booker Prize ska gå till en författare som skriver på engelska och eftersom britterna härjat runt rätt bra i världen innebär det att listan skulle kunna innehålla en stor geografisk spridning. I år är så inte fallet, då hela sex titlar är skrivna av författare från Storbritannien. Det spelar liksom ingen roll att de är från såväl Wales, som Skottland och Nordirland förutom England. De andra böckerna är skrivna av författare från USA (3),  Irland (2), Kanada (2) där Esi Edugyan visserligen har föräldrar från Ghana och Michael Ondaatje föddes i Colombo, Sri Lanka där även Guy Gunaratnes pappa har sina rötter. Könsmässigt ser det bättre ut med sex kvinnor och sju män.

Varför denna fixering vid representation undrar ni kanske? Det handlar inte om att jag tror att alla människor från ett land berättar samma historia, eller att män eller kvinnor skulle göra det, men det handlar ändå om att litteraturen ska bestå av olika röster. Som Chimamanda Ngozi Adichi talar om i sitt TED-talk The Danger of a single story behöver vi höra fler röster för att få en bredare kunskap. Vi skulle aldrig generalisera kring amerikaner efter att ha läst en bok av en amerikansk författare, eller få för oss att alla engelsmän är likadana för att vi läst något av en författare bosatt i London, men vi får ofta för oss att en berättelse från Indien eller Sydafrika berättar historien om en hel befolkning. Det är därför representation är viktigt, för att även länder utanför vår närmaste sfär ska kunna beskrivas med många olika röster.

Finns det då något positivt med listan? Utan tvekan att fler genrer än vanligt är representerade. Det gör att berättelserna ändå blir mer mångfasetterade. Det är bra då litteratur är så mycket mer än romaner om krig skrivna av medelålders vita män från Storbritannien och USA.