Det gör ont att läsa Jag har inte råd av Marcus Stenberg. Ont för att svärtan och hopplösheten finns på varje sida, men också för att jag bara sett en annan sida av Marcus och inser hur mycket han troligen ansträngt sig i de situationerna. Jag har inte råd handlar om ett år som går i köpstoppets tecken. Inte som en kul grej, utan som ett nödvändigt ont. Alternativet vore Lyxfällan. Det finns helt enkelt bara skulder och inga pengar.
Jag har inte råd är en personlig berättelse om hur måendet kan påverka livet och ekonomin. Hur längtan efter saker som kan gör en lycklig om så bara för en stund tar över livet. Det är också en bok om hur kulturarbetare snarare får betala för att jobba än att få betalt för detsamma. Hur drömmen om en utställning kan sätta en i skuld rent bokstavligt.
Jag har inte råd är också en vackert skriven exposé över människors val som påverkar deras liv. Om andra som infört köpstopp, andra som jobbat gratis och andra som spelat eller shoppat bort alldeles för mycket pengar. Det är också en bok om hur en pengaskuld kan skapa en stark känslomässig skuld och ångest som påverkar allt.
Jag kan inte låta bli att imponeras av Marcus Stenbergs mod. Att han vågar erkänna sina mest förbjudna tankar och handlingar. Jag blir så ledsen över hur han mår och är glad över att han ändå verkar ha personer runt sig som bryr sig. Ångest och depression är begränsande, men behöver inte vara ett ständigt tillstånd. Hur ledsen jag än blev av att läsa Jag har inte råd, blev jag ändå glad över att den finns. Att våga prata om saker som förut varit djupt begravna hemligheter är trots allt väldigt sunt. Marcus Stenberg har skrivit en bok som är både snygg, smart och sorglig.