Bottenskrap är den andra boken av de böcker om William Wisting som finns översatta till svenska (er om den snurriga utgivningen kan du läsa om här) och det är en ganska obehaglig historia där vänsterfötter iklädda gymnastikskor hittas i vattnet. Fötterna gäckar utredarna. De verkar tillhöra äldre personer som rapporterats som saknade, men också vårdpersonal. Nu behöver de hitta ett samband.
Wisting, som mår rätt dåligt, ansvarar för utredningen och försöker samtidigt ha ett liv. Bland annat vill han hinna med sin kärlek Suzanne och sin dotter Line, men det är svårt att hinna med och räcka till. Line har visserligen fullt upp själv med sitt jobb på VG och en stor reportageserie som ska skrivas. Hon träffar också Tommy Kvanter, en ex-kriminell som nu tagit tag i sitt liv. I alla fall är det vad hon hoppas. Delarna om Line är minst lika spännande att följa som den om hennes far.
Jag gillar balansen mellan utredningar och privatliv i Holst böcker om William Wisting. En annan sak jag gillar är tempot. Det är tillräckligt snabbt för att vara spännande, men också tillräckligt långsamt för att läsningen ska kännas vilsam. Det som brukar rädda mig när läsningen går trögt är just en bok i en redan påbörjad serie och serien om Wisting skulle kunna bli en fin läslustsserie.
Det finns fyra böcker till utgivna på Lind & co och nu har Wahlström & Widstrand tagit över och snurrar till det ännu mer genom att hoppa över Når det mørkner från 2016 och istället gå direkt på Katarinakoden från 2017, som ges ut i september och är första delen i en ny serie om Wisting. Det verkar inte finnas någon hejd på hur mycket Jørn Lier Horsts serie misshandlas av svenska förlag. Jag förstår att det är logiskt att börja ge ut en ny serie, men då alla böcker handlar om samma person är det ändå lite surt att en del lämnas därhän (eller fyra om man räknar de fyra första i serien som inte heller översatts). Om jag hinner fram till Når det mørkner innan den översätts, får jag väl ge mig på den på norska. Visserligen verkar den vara en tillbakablick och handla om ett fall 1983 som påverkat Wisting, så det kanske inte spelar jättestor roll. Ändå gillar jag inte att läsa deckarserier på annat sätt än i ordning. Det är en hang-up jag har.
Det finns ingen anledning att läsa dem på svenska (förutom att norska böcker är dyrare!)
Jag är nog lite lat och bekväm tyvärr, men egentligen borde det inte vara något problem att läsa på norska, i alla fall inte på bokmål.