Vaggvisa skrämde skiten ur mig

Jag är så glad att mina barn inte är små längre. Av många skäl. Ett är att jag skulle fått total panik om jag läste Vaggvisa av Leïla Slimani när de var mindre. Boken börjar nämligen med en mamma som skriker ut sin sorg vid sina döda barn. Barnen dödades i lägenhetens badrum, pojken dog direkt, men den äldre flickan kämpade ett tag innan hon gav upp. Spänningen handlar inte om vem som gjorde det. Det avslöjar Slimani nämligen direkt. Istället handlar berättelsen om hur livet kunde sluta så brutalt för två oskyldiga barn.

När Myriam föreslår för sin man Paul att de ska skaffa en barnflicka så att hon kan börja arbeta är han först skeptisk. Tanken på att anställa en fattig flicka från norra Afrika rimmar illa med hans politiskt korrekta image. Miriyam står dock på sig och när Louise uppenbarar sig inser de båda att de funnit den perfekta barnflickan. Louise är 50 år, ensamstående och ser ut som en liten vit docka. Barnen älskar henne och snart har hon gjort sig oumbärlig.

Myriam får gå till jobbet. Hon får bli en riktig människa igen. Inte bara en mamma. Att känna så är inte riktigt okej, men när hon märker att barnen mår bra och dessutom kan njuta av en välstädad lägenhet och vällagad mat kan hon ägna sig åt det hon helst vill. Att som mamma välja sin karriär framför sina barn är något hon njuter av, samtidigt som hon har dåligt samvete. Paul behöver inte göra samma kontroversiella val, då pappor förväntas välja karriären och självklart inte ses som sämre pappor för det. Med Louise i huset får de två vuxna dessutom mer tid för sig själva och kan till och med bjuda vänner på middag med mat lagad av en barnflicka som snarare blivit en hushållerska med extra allt.

Vaggvisa belönades 2016 med Frankrikes finaste litterära utmärkelse, Goncourtpriset och jag förstår verkligen varför. Leîla Slimani har skrivit en riktigt välskriven och spännande bok. Sällan har jag blivit så berörd av en bok. Mest illa berörd, rädd och faktiskt lite äcklad. Det är något krypande obehagligt med Louise och hon skrämmer verkligen skiten ur mig. Även Myriam anar att någonting inte riktigt står rätt till, men viftar bort den oro hon känner då ett liv utan Louise hade betytt ett liv utan att få vara vuxen. Min gissning är att hennes skuld efter barnens död kommer att vara gigantisk. Som mamma har hon svikit sina barn genom att välja karriären. Att hennes man gjort detsamma kommer att vara underordnat.