Igår var jag och lyssnade på Abdellah Taïa på Stadsbiblioteket i Göteborg. Hans samtal med Mara Lee var en del av Europride i Göteborg, arrangerat av Göteborgs Litteraturhus.
Jag har lyssnat på Abdellah Taïa en gång tidigare, på Bokmässan 2016, då han samtalade med Johan Hilton. Då handlade det om hans roman Ett land att dö i som handlar om människor som inte räknas. Då var han mer tillbakadragen än han var nu. Han talade om ilskan inom sig, som han vågar släppa ut nu när han är äldre och inte lika rädd för vad andra ska tycka.
Nya boken Den som är värd att bli älskad kom 2017 på franska och i våras på svenska, utgiven av Elisabeth Grate Bokförlag. Det är en brevroman som består av fyra brev till och från Ahmed. I boken utforskas relationer mellan mor och barn, mellan vänner och älskande. Det är en väldigt mörk berättelse, påpekar Mara Lee och Taïa håller med, men tillägger att han hoppas att den också är poetisk. Vi vet alla att livet är mörkt och hopplöst, säger Taïa, med ett lite ursäktande leende och påpekar att det visst finns en och annan mening som är i alla fall lite optimistisk.
Samtalet kom att handla mycket om språk. Abdellah Taïa levde 25 år i Marocko, där han bara talade arabiska. Franskan var språket för de priviligierade, eliten med makt. Ändå skriver han på franska och det överraskar honom fortfarande att han lyckats. Däremot påpekar han att det inte är någon komplimang när någon säger att han talar så bra franska, då det egentligen menar ”det gör inte andra som du”. Han har lämnat det fattiga språket och erövrat det chica, men han är inte chic. Där krockar förställningen om franskan och den han blivit. Trots att han behärskar språket, blir han aldrig riktigt fransk. Taia läser på franska ett utdrag ur sin senaste bok, som sedan läses på svenska av Mara Lee. En text om att integreras, eller i alla fall tro att det är en möjlighet.
Ahmad, huvudpersonen i Den som är värd att bli älskad har lärt sig franska, men han älskar det inte. Han har tvingats lära sig ett språk som egentligen är förknippat med våld, det koloniala våldet. Samma ord används av de du älskar och av de som förtrycker, säger Taïa. När du skriver inser du hur begränsande det är att endast kunna använda ord som så många andra har använt. Det är hans språk, men det är ett språk för de intellektuella, inte för andra i Marocko. Även i Frankrike blir det tydligt att allt inte är för de som ser ut som han.
Abdellah Taïa påpekar att han är en pessimistisk person, men det är inte konstigt att ilskan kommer genom språket. Ilskan finns i den senaste boken mer än i någon av hans andra böcker, kanske för att han vågar utrycka den nu. Han är inte längre rädd för att någon västerländsk person, någon som per automatik är viktigare än honom, ska avslöja honom som en bluff. Han har slutat bevisa att han duger, något som han alltid tvingats göra. Ålder och erfarenhet gör att han vågar.
Taïa talar om de hemska orden, de grymma orden, de som formar. Som att han förstod att han var annorlunda när han blev trakasserad för att han var bög och kallad öknamn. Vi blir de förolämpande orden, de formar oss. Jag tror verkligen att han har rätt. Taïa är homosexuell och invandrare, vilket påverkar hur andra ser honom och hur de talar om och med honom.
Mara Lee och Abdellah Taïa pratar också en del om mamman i boken, vars son är arg för att hon varit så känslokall under hans uppväxt. Taïa pekar att hon var tvungen, då hon var tvungen att ta hand om sin familj själv och se till att de har mat på bordet tre gånger per dag. Det fanns inte tid för ömhet. Jag är Ahmed, säger Taïa och det är min mor. När modern inte finns där längre inser personen i boken och kanske också Taïa själv, att en mor är kanske den viktigaste i livet trots allt. En mor formar ens liv, liksom barndomen. En mor har inte rätt att dö. Han återkommer flera gånger till sin mamma och hur han ångrar att han inte pratade med henne när hon levde. Märkbart rörd.
Att fly var inget val. Taïa är homosexuell och det påverkade inte bara honom, utan hela hans familj. Det handlar inte om att han ville vara annorlunda, utan om behovet att leva någon annanstans för att få frihet. Hans strategi var att lära sig franska perfekt och söka den friheten i Frankrike. En frihet som han insett inte var annat än en illusion. Han kommer alltid vara utlänningen, araben, den homosexuelle. Varken accepterad i sitt gamla eller sitt nya land.
Kultureliten i Marocko ser ner på honom och hans böcker. De menar att han använder för enkla ord. Att hans franska är simpel. Det är sant att jag inte någon Flaubert eller någon Proust, men jag skriver böcker, säger Taïa och det är något speciellt och faktiskt optimistiskt. Kanske bli han aldrig accepterad, men han har en röst och ett språk som kan sprida den.
Så samtalar de mer om formen och Lee menar att Taias direkta språk är perfekt för en sådan bok. Det har blivit en komplex och väldigt politiskt bok, mer frispråkig och argare. På samma gång klassisk och väldigt modern. Allt kan inte handla om jaget, om den egna personen och ett sätt att få in andra röster är att använda brev, säger Taïa. Det blir enklare och mer direkt och omedelbart. Brevet fungerar även för den som inte kan läsa, då orden finns där och någon annan kan läsa upp den. De kan även få andra att skriva ett brev för dem, påpekar Taia och berättar om hur han skrev ett brev för en fattig kvinna i Rabat. Hon ville att någon skulle berätta för kungen hur eländigt hennes liv blivit i hans kungarike. Därför ville hon att Taia skulle skriva ner hennes historia. Inte på arabiska, som han gjorde inledningsvis, utan på franska. Året var 1992 och minnet av henne och lärdomen hon gav honom finns kvar.
Nostalgi kommer med åldern, påpekar Taïa. För honom är det barndomen i Marocko. Hans första språk är arabiskan. Den marockanska arabiska. Det har han inte valt. Med åldern blir hjärtat fragilt, säger han och påpekar att ordet som finns på arabiska visar mest hur ömtåligt hjärtat är, medan det franska är okej och det engelska fragile inte räcker till. Det är tydligt att det här är en författare som vill hitta det perfekta ordet. Det får mig att tänka på Kim Thúy, som i en intervju berättade att hon kunde tänka i dagar och veckor på ett enda ord. I Taïa finns både eftertänksamheten, men också de explosiva känslorna. Kombinationen gör honom till en väldigt intressant person att lyssna till.
Taïa försvarar inte Marocko och de som styr, men han väljer ändå att skydda de som fortfarande finns där. Det är inte folket som är onda. Inte alla araber. Inte alla muslimer. Det är de ledande politiker vi ska vara emot, inte generalisera kring alla arabiska människor och bara se extremism. På något sätt har han försonats med sitt hemland, även om bitterheten lyser igenom ibland. Inte konstigt då han inte accepteras i det land han föddes i.
Igår kväll framträdde den libanesiska superstjärnan Nancy Ajram i Göteborg. Hon har fått uppmärksamhet i media främst för att hennes team krävt att regnbågsflaggorna ska tas ner från scenen. Taïa uttrycker sin kärlek till Nancy Ajram och andra arabiska artister. Det var arabisk musik och egyptisk film som var hans kulturella sfär under uppväxten.
Taïa uppmanar oss att inte lockas att tolka det som ett protest mot homosexuella. Min instinkt säger mig att hon inte är homofobisk, säger han. Det är omöjligt. Använd det inte som ett exempel på hur homofobiska alla araber är. Han ber oss istället att fokusera på arabiska våren och de åsikter som visades då. De finns kvar, påpekar han och ger som exempel den libanesiske sångaren Hamed Sinno, som uppträdde med sitt band Mashrou’ Leila i Kairo framför 60 000 personer. Bandet är mycket populärt bland unga egyptier och det är de som är framtiden, påpekar Taïa.