Malin Lindroth har passerat 50 och lever fortfarande själv, utan barn. Visst har hon varit kär, haft förhållanden och hoppats på ett liv i tvåsamhet, men varje gång har det tagit slut. Hon har inte valt det. Andra har gjort det för henne. Nu vill hon ta tillbaka ordet nucka och i boken Nuckan förklarar hon varför.
Berättelsen om Lindroths ofrivilliga ensamhet är smärtsam att läsa. På ett sakligt och konstaterande sätt berättar hon om allt hopp hon haft och hur det gång på gång slagits sönder. Hur gemenskap aldrig varit något som varit förunnat henne.
Det som smärtar mest är kanske andras brist på förståelse. De som, tröttkörda av ett intensivt familjeliv, säger sig vara avundsjuka på hennes egentid. Hennes frihet. De inser inte att hon alltid är ensam. Att det inte är något hon njuter av, eller ens har valt. Jag fick mig en tankeställare och insåg att det är himla lätt för mig att ibland längta efter tid för mig själv, när jag aldrig behöver vara ensam om jag inte önskar det.
Nuckan är en fantastisk bok. Ärlig, smärtsam och riktigt välskriven. När litteraturprishösten drar igång kommer vi att få höra mer om den. Något annat vore märkligt och djupt orättvist.
Lindroth gör även en intressant historisk tillbakablick om den ensamma kvinnans situation; den gifta kvinnan fick nästan behålla sina egna pengar. En viktig bok, hälften av hushållen är en-persons… Stadsbiblioteket diskuterar boken på onsdag.
Statusen för ensamstående kvinnor har verkligen förändrats!