I somras påbörjade jag Huset på Cap Corse av Emma Piazza. Tanken var att jag skulle läsa den på Korsika, men semesterplanerna ändrades och jag läst den istället på altanen. Nu tror jag inte att platsen egentligen hade betydelse, men något gjorde att jag inte tilltalades av boken. Jag tyckte att den var rörig, gillade inte spänningsfokuset och tyckte att karaktärerna var svåra att relatera till. Det slutade med att boken lades åt sidan och jag gick vidare till annat.
Så slumpade det sig så att jag behövde en bok att läsa i badet. Alla påbörjade böcker fanns på mina läsplattor och sådana är inte så passande just vid badkarsläsning. Jag tog en kik i bokhyllan, insåg att Huset på Cap Corse låg där bortglömd och bestämde mig för att ge den en ny chans. Att författaren Emma Piazza gillat min bild av hennes bok på Instagram var en anledning till att jag faktiskt tänkt på den.
Jag låg i badet tills vattnet blev alldeles för kallt och kunde inte sluta läsa. Den var inte alls rörig, utan snyggt skriven, spänningsfokuset kändes inte alls krystat, utan just spännande och karaktärerna berörde mig. Jag läst drygt hundra sidor i badkaret och det kändes som att läsa en ny bok.
Den här erfarenheten är inte unik på något sätt. Det har hänt förr att jag gett upp böcker, för att sedan plocka upp dem vid ett senare tillfälle och sluka dem. Det jag funderar över är hur många böcker jag tvingat mig igenom och halvsågat för att tillfället att läsa dem helt enkelt inte var det rätta. Ofta undviker jag böcker jag tror kräver för mycket av mig när jag inte är i god läsform, samtidigt kan en komplex bok av en favoritförfattare fungera bra mycket bättre än något annat. Konsten att välja rätt bok är helt klart svårare än vad somliga tror.
Samma bok, olika tillfällen. Tänk vilken skillnad det kan göra. Nu har jag inte läst ut Huset på Cap Corse, men jag har utan tvekan fastnat tillräckligt för att göra det. Jag återkommer med ett inlägg då.