Idag presenterades den korta listan bestående av sex böcker, varav en kommer att tilldelas Man Booker Prize 2018. Titlarna avslöjades under en presskonferens av juryns ordförande Kwame Anthony Appiah. Han lyfte fram de sex nominerade böckernas fantastiska språk och hur de alla undersöker smärta. De utspelar sig också i olika delar av världen, vissa som få av oss kommer att besöka.
Anna Burns, Milkman (Storbritannien)
Milkman är skriven i första person och handlar om en familj där mellansystern berättar historien om sina hemligheter och om Milkman. Boken utspelar sig i Nordirland under konflikten, där vissa får mer makt än andra och där skvaller och social kontroll står i centrum. Burns har tidigare nominerats till Orange Prize for Fiction.
Esi Edugyan, Washington Black (Kanada)
Washington Black är en elvaårig slav i Barbados, då Brittiska Västindien, som får en chans att följa med sin ägare runt världen. De reser till Virginia, till Nova Scotia, visare till Arktis och Europa. Boken är baserad på en sann historia och utspelar sig på 1820-talet Edugyans förra bok Half-Blood Blues fick stor uppmärksamhet.
Daisy Johnson, Everything Under (Storbritannien)
Daisy Johnsons debutroman handlar om Gretel som växte upp på en flodbåt och uppfann ett eget språk tillsammans med sin mamma. När mamman ville starta ett nytt liv med en ny man lämnar hon sin dotter till en fosterfamilj. Nu är Gretel vuxen, arbetar med språk och börjar minnas sin barndom genom sin barndoms språk. Så får hon ett samtal från ett sjukhus där modern vårdas.
Rachel Kushner, The Mars Room (USA)
The Mars Room utspelar sig i ett fängelse och huvudpersonen Romy Hall är dömd till ett dubbelt livstidsstraff. Hon tänker tillbaka på sitt liv som försummat barn, prostituerad och marginaliserad. Ett öde som delas av många av hennes medfångar. Utanför fängelset finns hennes sjuåriga son, som nu uppfostras av hennes mamma. Jag har inte läst något av Kushner, men debuten Telex from Cuba väntar i min Kindle.
Richard Powers, The Overstory (USA)
The Overstory berättar historien om nio människor som är främlingar, men ändå hör samman då de kämpar för samma sak. De vill rädda de få träd som finns kvar. Jurymedlemmen Leanne Shapton kallar den för årets ”eko-epik”.
Robin Robertson, The Long Take (Storbritannien)
The Long take är skriven på prosalyrik och det är en form jag tycker mycket om. Huvudpersonen är en krigsveteran som upplevde dagen D och lider av post-traumatisk stress. När han kommer tillbaka till USA väljer han att inte åka tillbaka till sitt hem på landsbygden i Nova Scotia, utan istället bege sig till New York och därefter till Los Angeles och San Francisco. .
Jag brukar ibland driva med prisjurys som allt för ofta ger priser till böcker om krig skrivna av män. Ändå är The Long Take av Robin Robertson den av böckerna på korta listan som lockar mig mest tillsammans med Daisy Johnsons Everything Under.
Från den långa listan saknar jag Donal Ryan From A Low And Quiet Sea och Guy Gunaratne, In Our Mad And Furious City, två böcker jag gärna läser. Ni ser, även jag kan lyfta fram män som skriver böcker.