Att fånga historisk tid

Tre kvinnor, tre författare och fyra historiska romaner i ett seminarium som leds av Kerstin Wixe. Jag har läst Ida Jessens två senaste böcker, har tänkt läsa Marie Hermansons senaste länge, men Mia Franck är en helt ny författare för mig.

Ida Jessen har skrivit två böcker om paret Bagge, som bor i en liten by, samma by där Jessen växte upp och anledningen till att den utspelar sig i början av förra seklet är att byn grundades då. Det finns två böcker, En ny tid om fru Bagge och Doktor Bagges anagram om hennes man. Centralt i den andra boken är fem syskon som dör samma dygn på sjukhus. Jessen läste mer om fallet och lät sin doktor vara en del av tragedin. Att studera medicinhistoria var en del av förberedelserna som Jessen tyckte om.

Marie Hermansons senaste bok Den stora utställningen handlar om Jubileumsutställningen i Göteborg för att fira att staden fyllde 300 år. En stor del av staden byggdes , som Svenska Mässan, Götaplatsen och Liseberg. Självaste Einstein lär ha åkt linbanan som gick från nuvarande Humanisten till Liseberg. Den 9:e juli 1923 skulle Einstein hålla sin Nobelföreläsning just på Liseberg, men den blev inställd och genomfördes först två dagar senare. Varför var han sen? Därifrån skapade Hermanson sin historia. Den som läser boken får veta mycket mer om såväl Göteborg som Einstein. Något jag inte visste var att Einstein inte fick priset för relativitetsteorin, faktiskt stod det uttryckligen att han inte fick det för teorin som var så kontroversiell i hans samtid.

Mia Franck skriver om sin mamma, som skickades från Finland till en liten by utanför Kalmar som krigsbarn. En av 70000 barn som kom hit. Boken heter Bombträdgården och blandar verklighet med en viss mystik, då huvudpersonen ser människors rätta ansikte. Franck fick höra sin mammas historia och då modern berättat färdigt gav hon sin dotter rätten att använda den. Franck valde att ta delar av sin mammas berättelse och skickade t.ex. inte iväg en treåring, utan en åttaåring som hon kallar Lissu. Moderator Kerstin Wixe berättar att hon grät när hon läste och av samtalet framgår det att boken är fylld av känslor.

Ett fint seminarium, väl modererat och med intressanta tankar om att skriva historiskt.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies. 

Rulla till toppen