Ett hjärtslag får döden är Maggie O’Farrells senaste, självbiografiska bok om 17 gånger hon varit nära döden. Meningen var att hon själv skulle vara här idag, men vi fick nöja oss med henne på länk, då hon är hemma hos sin sjuka dotter. Vi som läst förstår att det här är en dotter att stanna hos när hon ber.
Boken är otroligt personlig, som självbiografier självklart alltid är, men mycket är så otroligt personligt, nästan privat. Var det inte svårt att skriva om saker som t.ex. missfall, undrar en av oss, men hon menar att det finns en kontroll i skrivsituationen. Att det skulle bli just en bok om döden var inte alls planerat. I en skönlitterär bok skulle hon aldrig låta en flicka vara nära att dö precis i inledningen, då läsaren måste känna en karaktär.
Är hon en person som tar risker? Kanske, säger hon, men det var saker hon inte gjorde som ung, som att dricka alkohol eller använda droger, men visst tog hon risker som många unga gör. Nu är hennes son 15 och straffet för hennes egen benägenhet att ta risker är att han nu gör detsamma. Samtidigt är det viktigt att våga ta risker, säger hon, men kanske inte göra så mycket dumt som hon gjort.
Många av händelserna i boken är sådana som inte ens hennes familj känt till. Hon lät de som var med i boken läsa de delarna och fascinerades över vilka små detaljer de hakade upp sig på. Som bråket hon och systern hade om vilken färg en klänning hade. Självklart fick de berörda ta bort det de inte ville skulle finnas med. Frågan om vem som äger historierna gjorde att det fanns gränser för vad som får skrivas. Kapitlet om dottern diskuterade hon och hennes man mycket. Dottern var sex är när boken skrevs och självklart ville hon vara med. Som förälder var det viktigt att hon skulle kunna läsa det även när hon blivit 26.
Skev hon boken före eller efter #metoo? Före, säger hon och trots att det i många fall blivit en bok om vad män gjort mot kvinnor var det inte planen. Hon kallar sig feminist och är glad att jämställdhet diskuteras, men hon är rädd för att ilskan mot alla män ska skada den feministiska kampen. En viktig del i hennes bok är vänlighet, då hon blivit räddad så många gånger, även av människor främmande för henne. Det är kanske budskapet i min bok, säger hon och säger att vi behöver hjälpa andra, speciellt om vi ser någon hamna i en farlig eller potentiellt farlig situation. Hon berättar om hur många som sagt sig känna igen sig i det första kapitlet med mannen som verkligen ger henne dåliga vibbar.
Döden har varit O’Farrells ledsagare i livet, då hon drabbades av en allvarlig sjukdom som barn. Allt på påverkas av den vetskapen och det påverkade henne speciellt som tonårig. Skillnaden är att då brydde hon sig inte så mycket om liv och död, men när hon fick barn blev det annorlunda. Att barnen lever och att hon finns kvar hos dem har förändrat hennes syn på både livet och döden.
Nu blir det en roman igen. Ett första utkast är nästan färdigt och hon säger att det är skönt att få hitta på igen. Själv är jag sugen på att läsa de två böcker jag har kvar att läsa av henne. De ska sparas till ett speciellt tillfälle, men är en ny på gång så vågar jag.