Tidningen Vi Läser firar tio år med några seminarier på årets Bokmässa. Ett var med den osannolika kombinationen Leif GW Persson och Lena Andersson och nu, idag, men Jonas Hassen Khemiri och Sara Stridsberg.
Jonas Hassen Khemiri är aktuell med boken Pappaklausulen som började med en tanke, eller egentligen en oro för att vara en dålig förälder och att upptäcka det för sent. I boken försöker en gammal man göra rätt genom att sköta den nya generationen.
Sara Stridsbergs nya bok heter Kärlekens Antarktis, där det finns ett spår, eller ett frö, från förra boken Beckomberga. Det finns saker som man aldrig blir färdig med och döden är en av dem.
Även Jonas Hassen Khemiri säger att den förra boken han skrev, Allt jag inte minns, också ger ett eko in i den nya. Han säger också att de döda personerna i hans liv började leva igen när han läste Stridsbergs Kärlekens Antarktis, där de döda finns närvarande. Stridsberg menar att litteraturen kan göra de döda levande och när hon låter en död kvinna berätta är det just vad hon gör. Boken kom till henne genom en kvinna som bad Stridsberg se hennes döda kropp i skogen. Ett svårt material att snudda vid, säger hon, men det var den berättelse hon mötte. Stridsberg talar om alla stickspår som hon tar bort och all text som inte kommer med.
Jonas Hassen Khemiri berättar att han också skriver massor för att komma till det som han säger ”vibrerad”, där det börjar hända något. Att en död dotter skulle komma in i handlingen visste han tidigt, men inte hur. När hon väl kom så förlät hon honom. Det är naturligt egentligen, då det är barnen som berättar hur vi är som föräldrar.
Hassen Khemiri menar att det finns ett samband mellan ekonomi och människovärde. I hans familj fanns en stark koppling till ekonomi, kanske för att modern och fadern hade så olika bakgrund rent ekonomiskt. För hans far, som inte vuxit upp med pengar, fanns en länk mellan att få pengar och bli rik och lycklig.
Sara Stridsberg talar om ytan, den fina ytan och det groteska under den. Hon talar om vackra träd som blåser omkull om blottar rötterna där det krälar en massa hemska smådjur. Det äckliga och fula behöver också få synas.
Att skriva om sin familj var först att försöka rädda dem, säger Jonas Hassen Khemiri. Han ville försvarar dem och skriva fram något som kanske inte var sant. Nu vågar han vara kvar i vardagen och beskriva människor som människor, istället för att försöka lappa ihop dem och göra dem till superhjältar.
Stridsberg säger sig känna igen den Hassen Khemiri säger, som blev tydligt när hon skrev Beckomberga. Hur skulle hon kunna beskriva karaktärerna utan att förstöra dem? Det gäller att våga se den lilla pappan i all sin ynklighet. Att rädda pappagestalten, som Hassen Khemiri gör, kan vara att rädda sig själv. Vi är våra föräldrar med kanske 25-års fördröjning.
Stridsberg pratar också om vår nutid, om litteraturens långsamhet och vikten av trögheten i vårt snabba samhälle. Det gör litteraturen stark, men också hotad. Hassen Khemiri gillar snabbhet mer och texten som han skrev inför valet var en sådana snabb text som direkt når en publik. Han drevs av en känsla av att behöva säga det som han tänkte, för att ingen annan gjorde det. Han ville kommentera vår tids behov av syndabockar och rädda de som får skulden.
Jonas Hassen Khemiri talar om en speciell hylla han har, där böcker som betytt mest för honom under livet står i kronologisk ordning. Det börjar med en Pixi-bok och rör sig fram till nutida inspirationskällor. Böcker som präglat honom och öppnat dörrar. En påminnelse om vad böcker kan ge och om tidigare versioner om sig själv.
Skrivandet är en process med olika faser. Mitt i texten, mitt i skrivandet går det inte att tänka på efteråt. Om jag börjar fundera på vad andra ska tänka om det jag skriver, eller hur det ska översättas är arbetsdagen slut, säger Hassen Khemiri, då är det lika bra att hämta barnen på förskolan.
Att skriva har räddat mig, säger Stridsberg, som menar att alternativet hade varit att bli djupt olycklig eller kanske alkoholiserad.
Det är en upplevelse att lyssna till två författare, som tänker så mycket och uttrycker sina tankar så genomtänkt och välformulerat. Det är dock en upplevelse som är svår att skildra i skrift. Det här är en text som jag skriver direkt från seminariet, men den är också filtrerad genom mig och mina tolkningar förändrar den kanske.