Jonas Gardell berättar om sin traumatiska morgon, med en duschvägg som exploderade och gav honom sår både här och där. Några så djupa att de borde sys. Nu är Jonas Gardell ingen som ger upp, så han är här. Här för att prata om sin bok Till minne av en villkorslös kärlek. Samma text som står på hans mammas gravsten.
Vi ska inte prata om hur boken börjar säger Gardell och han vill inte att vi ska avslöja den utan låta varje läsare får bli överraskad. Bra att han sa det, förlag hade nog inte tänkt på att det skulle vara något att hålla på. Jag älskar ju första kapitlet, men får väl uppmana er att läsa då.
Det skulle bli en bok om Sverige från 70-talet till nu. Ett land med två tv-kanaler, tre radiokanaler, en Ingemar Stenmark, en gemensam berättelse och en gemensam referensram. Det som skulle bli en mer allmän berättelse blev någon annat när hans mamma kapade den. Nu blev det istället hennes berättelse. Berättelsen om den galna mamman, som liksom Jonas inte sjöng så bra, men sjöng så högt att talet lyfte i kyrkan.
Ingegärd föddes på 20-talet och fick kämpa för sin frihet som andra kvinnor födda under samma tid. En protest var när hon lämnade utbildningen för att bli folkskollärare efter att hon upptäckt att kvinnor på utbildningen tvingades sticka, medan männen slapp.
Boken handlar också mycket om demens. Gardell berättar om alla historier mamma Ingegärd berättade, den ena mer otroligt än andra och om barnen inte trodde henne kallade hon dem idioter. Självklart hade hon lett de allierades styrkor över Alperna höggravid och där hittat Mark och tagit med honom till Sverige som krigsbarn. Onekligen. Rätten att berätta måste finnas, säger han. Han brukar också bli anklagad för att ljuga och hävdar att det absolut inte stämmer. Han talar alltid sanning, det handlar bara att andra ska bestämma sig för att tro på det.
Bokens första del handlar om hur det var, andra delen om hur det också var. Det finns alltid flera sanningar, beroende på vilket perspektiv man har. Hans mamma tilläts inte berätta sin historia, eller i alla fall inte välja den. Nu tog hon sig in i den biografi som skulle handla om hennes son.
För det är ju så att Jonas Gardell inte skrivit den här boken själv. Istället är det en historiker, en ganska klantig sådan, som bestämmer sig för att lyfta fram den bortglömde författaren. Jag älskar berättarperspektivet, jag älskar det röriga och det babbliga. Det som skrämmer mig är demensen. Det är den som gör mig rädd att läsa vidare. Den är för nära och skrämmer mig mer än döden.
När Jonas föddes dog hans mamma nästan, då hon drabbades av brusten blindtarm och bukhinneinflammation. När hon såg sin lilla son, en liten krake som inte skulle klara sig utan henne. Istället dog hon exakt 43 år senare, på krakens födelsedag. Då berättade han för henne att han inte var någon liten krake längre, att han klarade sig själv. Han berättar också att han tänkte samma sak när han såg sina nyfödda barn och hoppas att de ska vara redo att klara sig själv är han dör och att de ska berätta det för honom.