Lars Lerin och Gunilla Kindstrand pratar om brev i allmänhet och breven mellan Lerin och Kerstin Högström i synnerhet. Brev mellan dem från 2006-2009 finns samlade i boken Råskinn, som gavs ut i våras. Det är den andra boken med brev och det verkar vara en trea planerad. Förutom brev innehåller boken foton på kuvert, men också illustrationer gjorda av Lerin. Det är fascinerande att Lerin delar med sig av det mest personliga, trots att han verkar tycka att det är rätt så pinsamt i stunden.
Boken börjar i Agadir, där Lerin befinner sig. Han har varit på behandlingshem och var egentligen drogfri, men ångesten gjorde att han var tvungen att bedöva sig. Att skriva ner det som hände och skicka till Kerstin var viktigt. När Junior träder in i hans liv blir det förändrat. Mest positivt, men också ångestfyllt. Om han inte hade klarat att vara med Junior, hade han inte kunnat vara med någon säger han. För att döva ångesten lämnade han honom hos grannen i några dagar. Att skicka hem honom gick inte, då han ändå tagit dit Junior och kände ett slags ansvar. Lerin skäms lite när han talar om de två grannar som fick fungera som avlastning, men konstaterar samtidigt att Junior är så social att han trivs var som helst.
Andra författare skriver romaner eller dikter, men Lerin har valt en annan väg. Att vara privat är inte så märkvärdigt, säger han. Han lämnar ut sig självisk även Junior, men Junior har faktiskt inte läst. Jag är mer skoningslös mot mig själv, säger han och Junior vet att jag inte var riktigt klok där i början. Det finns inga hemligheter, säger han, men Junior har nog svårt att förstå riktigt hur galen hans man var.
I slutet av boken börjar den nya eran i Lerins liv och han bjuder in Kerstin till sitt och Juniors bröllop. Nu lever de ett annat liv med små barn. Att få barn var inget Lerin hade ens funderat på och nu när han tillfrisknat har han fått ett liv han drömt om och strävat efter. Ibland får han en flyktlust till ateljén, men dit kan han inte gå när han vill. Kanske känner han inte heller samma behov längre när han har ett annat liv. I alla fall inte av att skriva, men fortfarande att måla. Han talar om sin äldre son, treåringen och hur roligt de har tillsammans. Den yngre mest bits och slåss, säger han lite uppgivet.
Med barnen försöker han vara lite lagom och lugn. Han är försiktig med känslor. Själv präglades han av uppväxten med en mamma som inte kunde hantera sig själv. Hennes otillräcklighet spillde över ångest på honom. Han var nära sin mor, men relationen var aldrig riktigt hälsosam. Det är inte sunt att binda sina barn till sig för hårt. De måste få bli självständiga.
Nu är hennes föräldrar gamla och Lerin säger att han blir som förälder är två håll just nu. Både för sina barn och sina föräldrar. När hans föräldrar blivit äldre tänker han väldigt mycket på sin egen roll som förälder och det faktum att han är en gammal förälder. Han hoppas att hans barn hinner bli vuxna och självständiga innan han blir tvungen att lämna.
Nu har Lars Lerin en ny brevkompis, författaren Barbro Lindgren. Deras brev är mycket mer sansade, säger han. Hon är inte som Kerstin, brevväxlingen är inte lika omtumlande, men att skriva brev verkar vara ett sätt att leva. Skrivandet hjälper honom i vardagen som en slags terapi och ett liv utan att kunna måla kan han omöjligen tänka sig.
Bildvärlden han befinner sig i just nu består av flera spår. Bland annat har han återvänt till Lofoten och det gamla material han skapade då. Han längtar efter miljön och landskapet där. Han har varit tillbaka sedan han flyttade därifrån, vilket var lite jobbigt. Då fick han en chans att be om ursäkt till den han levde med där. Någon konkret plan på en resa finns inte. Kanske tar han med något barn någongång, säger han.