”På spaning efter det Nobelpris som flytt” eller ”På Börshuset intet nytt”

Idag skulle Svenska Akademiens ständige sekreterare Sara Danius ha klivit ut genom dörren i Börshuset och inför samlade journaliser och andra intresserade avslöjat namnet på 2018 års nobelpristagare i litteratur. Sedan skulle jag och många med mig svära lite åt att det återigen gick till en man från ett land i väst. Jag saknar den traditionen.

För se idag blir det inget Nobelpris i litteratur. För första gången sedan 1943 delas inte priset ut och den här gången beror det inte på att Europa står i brand, utan på att en ledamot och hennes man, som just dömts till två års fängelse för våldtäkt,  befinner sig mitt i en förundersökning kring ekonomiska oegentligheter och jäv. Det blir inget Nobelpris i litteratur i år för att vissa har tyckt att det är viktigare att hålla dessa två om ryggen, än att göra sitt jobb. Ett jobb de borde vara stolta över och göra med glädje och kanske också lite förundran över att faktiskt få äran att tillhöra en kulturell institution som funnits sedan 1700-talet.

Ryktet säger att det ikväll sker ännu en omröstning kring Kristina Frostensons vara eller icke vara i Svenska Akademin. Efter den förra omröstningen i april kunde hon sträcka sig så långt att hon tillfälligt lämnade arbetet, mot att Sara Danius tvingades avgå. Målet är att Frostensson nu ska lämna sin plats frivilligt. Det tror jag är naivt, med tanke på att hon klamrat sig fast vid stol nummer 18. Hon ska absolut inte straffas för något hennes man gjort, men för att hon utnyttjat sin position på ett orimligt och inte minst omoraliskt sätt. Respekten för Svenska Akademien borde vara större hos dess ledamöter än den varit hos Frostenson.

Under Bokmässan i Göteborg såg jag Horace Engdahl mitt i händelsernas centrum i Svenska Akademiens monter. Han verkade tycka att han var på helt rätt plats, men själv mådde jag lite illa. I gången utanför montern stod Bo Ralph och han samtalade med Gunnar D Hansson, två av de största föreläsare och lärare jag hade när jag studerade i Göteborg på 90-talet. Att Bo Ralph sällat sig till Engdahl och de andra som i april inte ville utesluta Frostenson gjorde mig besviken. Ja, det är en domstol som dömer och inte några ledamöter i en akademi, men ska det någonsin vara möjligt att återskapa ens en smula av det anseende som Svenska Akademien tidigare haft, måste de i alla fall börja sopa rent framför egen dörr.

För att Svenska Akademien ska kunna börja sitt återuppbyggande av såväl ledamöter som anseende krävs att nya ledamöter kan väljas in. Just nu finns det endast tio aktiva ledamöter och tolv krävs för att nya ska kunna väljas in. De tre avhopparna, med Sara Danius i spetsen, kan tänka sig att medverka, men deras krav för att göra det är att Katarina Frostenson lämnar sin stol till förfogande. De kvarvarande ledamöterna måste alltså välja mellan Frostenson och en fulltalig akademi. Det borde vara ett enkelt val.

Kanske är det här torsdagen när Svenska Akademien, eller det som finns kvar av den, faktiskt tar sitt förnuft till fånga och glömmer allt vad ryggdunkningar och märkliga vänskapsband heter. Kanske kan de faktiskt börja göra något rätt, efter att i så många månader gjort så många fel. Med tanke på att Engdahl fortfarande verkar tycka att Frostenson är en lämplig akademiledamot blir det kanske inte så. Det är inte konstigt att just Engdahl är den som fått mest kritik under det senaste året. Hans agerande har gång på gång varit totalt vettlöst.