Självklart blev jag nyfiken på Svenska Akademiens nya ledamot Jila Mossaed och när jag hittade hennes dikter inspelade på Podpoesi var jag självklart tvungen att lyssna på dem.
Podpoesi publicerar dikter, ofta inlästa av författaren själv. Där finns några dikter från Mossaeds senaste Vad jag saknades där (2018) och andra ur Jag föder rådjuret (2015) (nominerad till Sveriges radios lyrikpris 2015) och Ett ljud som bara jag kan (2012).
Mossaed beskriver i sina dikter en längtan efter ett annat land, där kriget fortfarande finns och sanningen inte existerar. Där de ledande lovar hus, då de byggt upp dem förut. De bygger och de förstör. Naturen är viktig i Mossaeds dikter, som beskrivningen av bergen i Vad jag saknades där och metaforerna om densamma är inte sällan oväntade och tänkvärda. Speciellt tycker jag om dikten om spegeln och det vita pappret från Jag födde ett rådjur, där vi träffar kvinnan som inte bar vitt när hon gifte sig och som förlorade sin son i gryningen. I en annan dikt ur samma bok finns kvinnan som flyr in i skogen och i trädens famn föder ännu ett rådjur. Djuren är många i dikterna, som metaforer, men också som glädje och ljus i mörkret. De här raderna ur Ett ljud som bara jag kan är extra vackra:
”Var rädd om din smärta.
Den är en fågel som sjunger bara för dig.
Och utanför är hela världen döv.”
Att lyssna på poesi är fantastiskt, men nu vill jag också läsa Jila Mossaeds dikter. Mest tyckte jag om dikterna ur Jag föder rådjuret och jag är mycket glad över att Svenska Akademien fick mig att upptäcka henne. Äntligen gör de i alla fall något rätt.
Foto: Eva Bergström