För nästan exakt 25 år sedan, 6 oktober 1992, släpptes R.E.M. Automatic for the People. En av de bästa albumen någonsin. Jag gick sista året på gymnasiet och hade upptäckt bandet genom deras skiva Out of Time som kom året innan.
Första singeln från Automatic for the People var Drive och jag absolut älskar den. Totalt släpptes sex singlar från albumet och det är verkligen ett bevis för att det är en samling låtar som håller riktigt hög kvalitet. Mest tycker jag nog om Nightswimming ändå, men även Man on the Moon och Everybody Hurts är favoriter.
Jag förflyttades tillbaka till början av 90-talet och en helt annan värld. Det är inte bara låtarna, utan också deras videos som väcker minnen. 1992 var MTV fortfarande stort och för mig ganska nytt. Jag minns hur jag spelade in MTV Unplugged med just R.E.M. och såg konserten om och om igen.
Två gånger har jag haft biljetter för att se R.E.M., men båda gångerna har jag missat dem. Första gången var 1995, då trummisen Bill Barry fick en hjärnblödning och 2005 då jag var sängliggande i begynnande havandeskapsförgiftning. Nu finns bandet inte mer, så jag får nöja mig med att lyssna på Automatic for the People och laga mat, som jag gjorde häromdagen.
En fulländad låt från en fulländad skiva tycker jag, medan maken som kom hem mitt i bad mig att sänka. Smaken är som baken, men jag har självklart rätt.
Åh, jag älskar den här skivan! Jag bodde i London när den kom och jobbade som au pair. Min au pair-familj hade en enorm musikanläggning och jag lyssnade nästan sönder den här. De tre första låtarna är de bästa och Try Not to Breathe är min favorit. Jag har inte heller sett dom, jag hade biljett en gång, men gick av nån anledning (barnen …) inte.
Min favoritdel av skivan är nog spår 9-och framåt, men det som gör den så fantastisk är ändå helheten.