Facebook påminner mig om att jag igår för fem år sedan såg Chimamanda Ngozi Adichie invigningstala på Stockholm Literature. En av mina största litterära idoler. Jag var tagen.
Samma år upptäckte jag författare som Teju Cole och Taiye Selasi. Den förstnämnda påpekade hur fantastiskt det var att medverka på en litteraturfestival med flera andra författare med rötter i Afrika, utan att festivalen i fråga hade afrikansk litteratur som tema.
Det har alltid gått att hitta trådar som flätar samman de olika gästerna på Stockholm Literature, men det övergripande temat har varit bra och viktig litteratur. Författare som skrivit böcker som betyder något.
Jag har lyssnat till tal av bland andra Binyawanaga Wainana, Aminatta Forna och Mohsin Hamid. Fantastiska uppläsningar av Carol Ann Duffy och Taiye Selasi. Jag har upplevt spännande och oväntade samtal mellan människor, där de liksom Petina Gappah och Jason Diakité pratar så mycket att de nästan glömmer bort såväl moderator som publik. Eller har så roligt, som Hiromi Ito och Martina Montelius hade i ett av de galnaste samtal jag lyssnat till. Ibland har samtalen kring språk varit centrala, som när Ngugi wa Thiong’o och Sjón talade om sin kärlek till de isländska sagorna och det faktum att Island, med sin blygsamma befolkning, bjuder sina invånare på översatt litteratur från hela världen, medan många som talar ett mycket större afrikansk språk inte kan läsa någonting på sitt modersmål. Andra har talat om flykt och utanförskap, som Hakan Günday och Jamaica Kincaid. Många är de författare som jag kanske inte hade känt till och än mindre läst något av, vore det inte för några dagar på Moderna museet varje år. Fem år.
Det var med sorg jag tog emot budskapet om den inställda festivalen 2018. Det skull bli ett uppehåll ett år sa de. De skulle komma tillbaka. Nu är jag rädd att det inte blir så. Smal kultur säljer inte. En festival med få, långa samtal för en publik bestående av mer eller mindre gråhåriga kulturtanter bär sig inte. Jag önskar att det inte vore så.
Jag saknar att gå från jobbet på fredagen, ta tåget upp till Stockholm och bo på hotell. Jag saknar att träffa Anna lite extra och att också få chansen att träffa andra bloggare. Jag saknar att svära lite över det omständliga biljettsystemet och att bussarna inte går så ofta till Moderna museet. Men mest saknar jag den kreativa miljön och de spännande samtalen. Hösten blir fattigare utan Stockholm Literature.
Om jag får som jag vill är det just en paus i år. Då sitter jag och Anna på tåget till Stockholm om ett år igen. Jag vågar inte tro på det, men hoppet lever.
Ja! Låt oss hoppas att det blir en festival nästa år. Det är så fint att ha något att se fram emot i slutet av oktober och väldigt mysigt att åka tillsammans!
Hoppas, hoppas! Perfekt att inleda höstlovet med litteraturfestival. Känns inte jättehoppfullt dock.