Igår såg jag och maken Jason Diakité med bandet Damn och fantastiska sångerskan Mira Palme på Draken i Göteborg. Föreställningen En droppe midnatt bygger på boken med samma namn och berättar historien om Diakités sökande efter sina rötter i South Carolina. Han berättar om mellanförskapet som skapats av att vara halvt svart och halvt vit, halvt amerikan och halvt svensk. Hur kampen för att höra till och bli som andra påverkat hans uppväxt och fortfarande gör det. Tills han landade i att han kan vara både svart och vit, både svensk och amerikan. Inte halv, utan dubbel.
De lågmälda och eftertänksamma berättande avsnitten varvas med musik som svänger rejält. Dessutom förstärker animationerna i bakgrunden både text och musik. Det ger en helhet som liksom Diakité är både och. Sorglig och upplyftande på samma gång. Dubbel. Nu påminns jag om att läsa vidare i boken jag påbörjade i somras och glömde bort. Eller så kanske jag ska börja om. Jag tror att det kanske är bäst.
Den funkade väldigt bra som ljudbok också, han läser själv och det ger en nerv.
Kanske kan vara något!