Ann-Helén Laestadius följer upp sin augustprisbelönade Tio över ett med ännu en bok om Maja i Kiruna. När Inte längre min inleds har Maja och hennes familj flyttat till ett nytt hus och bästa vännen Julia har flyttat till Luleå. Flytten av Kiruna har inletts och det blir bestämt att huset Maja bodde i tidigare ska vara ett av de hus som faktiskt flyttas istället för att rivas som planerat. Hon vill flytta tillbaka, men det vill ingen annan i familjen.
Maja känns ensam i den här boken och hon bär på en sorg som ingen riktigt vill eller kan förstå. Titeln på boken skulle kunna handla om huset som inte längre är hennes, eller vännen som flyttat och fått en annan bästis, eller kanske om staden Kiruna, som inte längre är samma staden. Maja vill så gärna att allt bara ska vara som vanligt, men istället förändras allt. Inte heller pojkvännen Albin är vad han har varit och talar till och med om att göra ett annat gymnasieval än vad han och Maja har bestämt.
Att skriva en uppföljare är alltid svårt, men när det nu är gjort hoppas jag att det blir en trilogi om Maja. Inte längre min är bra, men den är stillsam och berättelsen blir inte riktigt färdig. Jag vill inte lämna Maja i ett så ovisst läge som hon befinner sig i, nästan mer ovisst än efter Tio över ett. Dessutom tycker jag att Kiruna gott kan få en bok till. Efter nyheten att malmen i Kirunagruvan sinar snabbare än man räknat med, finns definitivt mer att skriva om.
När jag läst första boken tyckte jag den kändes så färdig att jag var tveksam inför en uppföljare. Men den var ju otroligt bra! Håller med om att det känns som att det behövs en tredje del nu.
Tyckte också att första boken kändes komplett, men nu behövs det en bok som knyter ihop det hela!