Veckans tema på Kulturkollo har varit ”ensam är stark” och vi har funderat kring det här med ensamhet, självvald sådan och den sortens ensamhet som mest handlar om att vara bortvald.
Själv tycker jag om att vara ensam, men jag bor inte ensam, har familj, vänner och ett jobb jag trivs med där jag i princip aldrig är ensam. Det är lätt för mig att önska ensamhet.
Mitt behov av tid för mig själv har alltid varit stort. Jag hade vänner under skoltiden, men efter skolan ville jag ofta vara ensam. Det gjorde att jag egentligen aldrig hade någon ”bästis” och den gång jag faktiskt hade det och hon ville umgås dagligen orkade jag inte, utan ”gjorde slut”.
Konstigt nog var jag väldigt osjälvständig när jag träffade min första pojkvän. Inte alls hälsosamt när jag tänker på det. Självständigheten har kommit mer och mer och speciellt de senaste åren har det varit väldigt viktigt för mig att ha ett eget liv. Min familj är fantastisk, men jag behöver vara mig själv också.
Att bo på hotell i enkelrum är något av det bästa jag vet, men jag har aldrig rest ensam på riktigt. Visst har jag gett mig iväg hemifrån utan sällskap, men alltid på litteraturrelaterade saker där det finns minst en bokbloggare att umgås med. Att resa med Breakfast Bookclub är t.ex. ett perfekt sätt att kombinera ensamresande med mycket sällskap. Senast var vi i Brighton och där gick det utmärkt att slå ihjäl tid utan sällskap, men Annette fanns bara en våning upp på hotellet och ofrivillig ensamhet uppstod inte.
Nästa steg är att resa ensam på riktigt. Utan att träffa någon annan helst. Inte till något isolerat ställe, det hade jag nog inte fixat, men till ett ställe där det funkar bra att vara själv. Utan schema, utan måsten, med ett gäng böcker och gärna havet som sällskap. Jag får klura på det.
Jag har försökt att komma på böcker, filmer eller tv-serier som handlar om en ensam, stark kvinna som ger sig ut i världen av egen fri vilja, utan att fly från något och utan att söka efter en man eller utan att söka i alla fall slutligen hitta sig själv genom en man. Faktiskt kommer jag inte på någon. Gör ni?
Photo by Sweet Ice Cream Photography on Unsplash
Ellen Rydelius reste ensam, lite överallt, Ryssland, Spanien, bodde i Italien, skrev böcker som bara männen (med marktjänst) gjort tidigare:
https://hannelesbibliotek.blogspot.com/2016/06/sommarens-intressantaste-reselektyr.html
Tack för tips, den låter intressant.
Amy Liptrots bok ”Utvägen : dagarna på Orkney” är ju ett utmärkt exempel, även om någon kanske skulle hävda att hon flyr från drogerna i London! Men det är hur som helst en mycket bra bok, bra av Bonniers att också översätta den. https://www.theguardian.com/books/2016/jan/22/the-outrun-amy-liptrot-review-by-will-self
Just det, den tipsade ”min” bibliotekarie om. Tack för påminnelsen!
Isabelle Eberhardt skrev också reseskildringar. Nordafrika. Tänkvärt att det verkligen är undantag i litteraturen. Är tvåsamhet ett så tacksamt tema?
Har rest en del ensam i jobbet på kurser och konferenser, och även om det på sitt sätt kan vara skönt är det ofta lite väl ensamt efter ett par dagar. Det är också skönt – att längta efter att inte få vara ifred 🙂
Kurser och konferenser har jag också varit på, men då finns det ju ändå ett naturligt sällskap. Får se om jag vågar mig på en resa där jag verkligen är själv. Jag och en bokhög.