Jag hatar kaniner och blommor och barn

Jag hatar regn, mörker och att bli blöt om fötterna. Och egoistiska människor, jag hatar egoistiska människor. Huvudpersonen i Per Nilssons och Lisen Adbåges bok Jag hatar kaniner och blommor och barn hatar just kaniner, blommor och barn. Bland annat.

På första uppslaget står en lång, rödhårig man med ryggen mot oss och tar ut sin jacka ur garderoben. I handen håller han ett koppel, vilket ger oss en ledtråd om vem som berättar. Att vara inne är något annat huvudpersonen hatar. Det är bättre att vara ute och känna solen och vinden. Det älskar hen. Och Tage. Tage är bra.

När de kommer ut på gården leker några barn där. Berättaren hatar barn. Däremot tycker hen att det är väldigt roligt att skrämma dem. Och kaniner är ingen hit. De borde inte få finnas tycker berättaren. De ska också skrämmas. Katter är också hemska, för trots att de försöker verka mjuka och snälla är de elaka och onda. Och så fortsätter det. Den sura huvudpersonen hatar allt och alla, tills hen hittar en gammal halväten korv och några döda kråkor. Då blir livet lite lättare och berättelsen vänder. Vi får nu veta allt som berättaren älskar och mest av allt älskar hen det lilla barnet Tage.

Så vem är den här sura typen egentligen? Det blir kanske en överraskning för läsaren, en alldeles lagom överraskning i en bok som jag gärna hade läst högt för mina barn om de bara varit lite yngre. Jag tycker mycket om Per Nilssons text som skulle kunna gå att läsa med rolig och arg röst och Lisen Ådbåges fina illustrationer. Det finns många detaljer i bilderna, mycket att titta på och prata om. Det är då bilderboken är som bäst, när även bilderna lockar till samtal. Mitt i gråa november är det dessutom härligt med färg och blommor.

Om jag hade haft yngre barn tror jag att Jag hatar kaniner och blommor och barn hade blivit en familjefavorit, eller i alla fall en mammafavorit. Möjligen är det inte så kul om ungarna börjar prata om saker de hatar, men det är det värt.