Imponerande Mia Skäringer

Jag var inte alls sugen på att åka in till stan igår och se Mia Skäringers föreställning Avig Maria: No more fucks to give. Efter att ha sett henne två gånger redan visste jag visserligen att hon är både bra och rolig, men jag var rädd för att det bara skulle bli upprepning. Mest handlade det dock om att jag inte var i form. Helst hade jag velat ligga i soffan under en filt och gömma mig för världen, men jag tog mig i kragen, satte mig i bilen och drog. Det är jag glad för.

Det är i efterdyningarna av #metoo som Skäringers show ska ses. I en värld där män helt plötsligt ser sig som offer som lipar över att inte få behandla kvinnor hur som helst. Vivörliv liksom, varför skulle det inte vara okej längre? Horaset Engdahl får sig en känga, men roligast är det när Skäringer rullar in en vagn full av självbiografier skrivna av män och läser ur några av dem. Att Mikael Persbrandt självbiografi skrevs om för att en övergreppsscen kanske inte sågs såg lämplig mitt under en höst fylld av #metoo, när män med makt egentligen alltid har kunnat komma undan med vad som helst säger lite om den samhällsförändring som fortfarande går trögt, men mycket om hur mycket som ursäktats och fortfarande ursäktas. Eller hur Tommy Berggren skriver i sina memoarer han träffat fler horor han respekterar än kvinnliga politiker, ett uttalande som Skäringer kallar ”en hel kostcirkel” av kvinnoförakt.

Och så är det allt fokus på kukar. Att sex och kreativitet ses som synonymt. För män då. Inte för kvinnor. Skäringer driver med Lars von Trier, som satte upp ett runkbås under en filminspelning och med redan nämnda Mikael Persbrandt som skrev om en scen där han och en vän runkar och drogar ihop, samtidigt som de håller laddade vapen i handen. En scen som inte ströks, för manliga genier är ju sådär charmigt egensinniga. Skäringer lanserar en pullvagn och ber oss föreställa oss henne och Helena Bergström, som regisserad showen, använda den tillsammans. Rikigt roligt är det också när hon funderar över när den där kåtheten som äldre kvinnor ska känna ska drabba henne och föreställer sig att det ska ske i en svampskog när hon är sisådär 60 år.

Igenkänningen är kanske störst när Skäringer berättar om en resa till New York när alla ska umgås intensivt och ha sådär hysteriskt kul. En resa som är en överraskning och Skäringer hatar sådana. Jag relaterar. I helgen som kommer åker jag till Stockholm för att träffa delar av Kulturkollo. Då bor vi i enkelrum och gör exakt som vi vill i vilka kläder vi vill. Möjligen behöver vi synka för att inte välja samma klänningar vid samma tillfälle.

Första gången jag såg Mia Skäringer på scen överraskades jag av hur bra hon sjunger och hennes röst håller för att fylla en arena. Hon kör bara covers, men genomtänkta och passande sådana med texter som blir en del av showen. Bäst är hon när hon sjunger Melissa Horn, men även Kate Bush funkar. Jag önskar mig ett skiva på svenska med låtar skrivna speciellt för Skäringer.

Mia Skäringer beskriver föreställningen Avig Maria: No more fucks to give, som en hyllning till kvinnan, hur hon än må vara. Själv avslöjar hon sidor hos sig själva som många döljer och det är befriande och ganska sorgligt. Bäst är det när Skäringer är sig själv, men hennes karaktärer behövs för balansen. Tabita får till och med sjunga med Silvana Imam, om än bara i en musikvideo. Live är däremot Hampus Nessvold, som tillsammans med en yngre, mycket skicklig dansare, framför Be a man och påminner oss om att det måste gå att få vara både kvinna och män på fler sätt än ett. Som mamma till två pojkar tänker jag ofta på vilken viktig uppgift jag har att hjälpa dem växa upp till vettiga män, för visst finns det många sådana också.

Nu ger sig Mia Skäringer vidare på turné och det är de stora arenorna som gäller den här gången. Formatet fungerar över förväntan och Skäringer lyckas nå även en jättepublik både med tal och sång. Ljusteknikern behöver dock fundera lite på lamporna vid sidan som lyckades blända mig större delen av föreställningen. Det lär inte bara vara jag som irriterade mig på det. I övrigt var scenen enkel och snygg med välgjorda projektioner. Välgjort, välproducerat och tänkvärt. Jag är riktigt imponerad.