Regn med text och bild av Anders Holmer är nominerad till Augustpriset för bästa svenska barn- och ungdomsbok. Jag läser mig igenom de nominerade böckerna och har efter den här två titlar kvar, men redan börjar en ganska grå och dyster tråd genom de nominerade bli synlig.
Jag gillar färgglada barnböcker, med detaljerade bilder där det alltid går att hitta något nytt, vilket är särskilt viktigt om orden är få. Inte för att allt behöver vara så jäkla pepp och roligt, men för att illustrationerna behöver lyfta berättelsen. Illustrationerna i Regn är snygga, men inte så innehållsrika. De är snarast finstämda, lågmälda och färgerna går i grått och brunt, med någon liten försiktig färgklick. Undantaget är uppslaget med springande djur och en skogsbrand som härjar. En berättelse som hade räckt till en hel bok. Vi får tre meningar.
Ett uppslag som är fantastiskt vackert är det med japanska körsbärsträd i ett blombladsregn. Texten handlar om det leende som våren och körsbärsträden kan väcka och äntligen händer det något i mig. De få orden på varje uppslag rymmer ofta mycket mer, som på uppslaget där ett barn sitter och vaktar sina getter och texten lyder ”Solen skyms av sand, frasar lätt när den landar, en mjölktand är lös”. Då kan den som läser för ett barn självklart berätta om sand och sandstormar och fråga om den lösa tanden, men så mycket mer blir det inte. Det finns massor av saker gömda i orden, men det ställer stora krav på den som läser och frågan är om ett barn som läser boken själv ens kan se vad orden rymmer. Det får mig att fundera över om juryn ens försökt att läsa boken med barn. För mig är bilderboken inte bara orden och illustrationerna, utan också läsningen och samtalen mellan de som läser boken. Nu kanske det inte alls är en del av juryns uppgift när de väljer nominerade, men jag tycker nog kanske att det borde vara en parameter att ta hänsyn till. I alla fall borde de fundera över hur en gemensam läsning skulle kunna se ut i teorin, för jag måste ju ärligt säga att det är det enda jag har gjort. Några riktiga barn i bokens målgrupp har inte varit med när jag läst Regn.
Regn är en snygg och välgjord bok, det råder det ingen tvekan om, men ingen bok jag känner att jag vill köpa till något barn i min närhet. Att regn kan se ut på olika sätt är spännande, att sand kan falla från himlen, likt vattendroppar. Förlagets beskrivning av boken lyfter fram de intensiva scenerna, men jag känner inte intensiteten. Jag blir däremot nyfiken på Holmers tidigare böcker Allting händer och Inget händer, som verkar innehålla både färgglada och händelserika illustrationer, kombinerade med fyndiga, rimmande texter.