Göteborgs schamaner

För många år sedan läste jag Johan Nilssons Koka makaroner, en självbiografisk bok om att vara pappaledig i Majorna. Romanen Två sjöar som kom 2009 missade jag, men nu har jag återigen stiftat bekantskap med Johan Nilsson och hans nya roman Göteborgs schamaner. Jag måste erkänna att titel skrämmer mig lite. Göteborg läser jag gärna om, men schamaner?

Så blev Göteborgs schamaner valt till nästa bok i vår eminenta bokcirkel Bokbubblarna och självklart läste jag. Lite seg i starten som vanligt, men sedan bokstavligen slukade jag berättelsen om Felix som inleds med att han och hans fru sedan många år lämnar varandra och går åt olika håll.

Nilsson tar oss sedan med till Göteborg 1989 när Felix just anländer till Göteborg. Han ska bo i en lånad lägenhet på Volrat Thamsgatan, men hänger en hel del hos flickvännen Kattis, som han främst är tillsammans med för att de kommer från samma håla. En annan fördel hon har är att hon bor i ett kollektiv på Engelbreksgatan, precis innan den övergår i Viktoriagatan. Hon trivs där inte alls, men Felix älskar att vara hos de udda figurer som bor där. Egil, som står på kontraktet och som trummar sina anhängare i extas, Uffe, som älskar sin skrivmaskin och vill skriva som Céline och därför skriver av Resa till nattens ände och så Jasmine och hennes pojkvän Krister, som istället älskar datorer.

När när skilsmässan är ett faktum behöver Felix slå ihjäl en hel del tid och han bestämmer sig för att söka upp människorna som bodde i kollektivet, för att få svar på frågor, men också på grund av ett stort behov av att få vältra sig i nostalgi. Främst vill han förstå hur Egil och Iris kunde tro på schamanism så mycket att de riskerade en mans liv.

Johan Nilssons språk är fantastiskt och jag älskar hur han med få ord gestaltar massor. Som att sängarna Felix och hans fru sover i och hur de ligger i dem blir en metafor för hur de lämnar varandra gradvis. Eller hur symboler från kollektivet finns kvar långt senare och binds ihop med den nutid där den vuxne Felix söker efter svaret på alla frågor som aldrig ställdes i kollektivet.

Vissa delar i romanen blir nästan som små noveller, som Felix besök hos den nu vuxne Uffe, som forfarande skriver av på sin gamla skrivmaskin. Den nya översättningen av Resa till nattens ände av Kristoffer Leandoer har skakat om hans värld och han har försökt lära sig franska för att kunna läsa originaltexten och inspireras av den istället för någon översättning som filtrerats genom en översättare.

Staden Göteborg är som en karaktär i boken och jag ser varje gata och varje hus framför mig, trots att staden inte blev min på riktigt förrän några år senare. Jag tycker mycket om Nilssons beskrivning av Felix liv i staden, då och nu.

Bokbubblarna var överens om att det här är en riktigt bra bok och jag skulle sträcka mig så långt som att det är en av de bästa böcker jag läst i år.