Konsten att avsluta i tid

I veckan ägnar vi oss åt temat ”Det tar aldrig slut” på Kulturkollo och inläggen handlar om sådant som borde ta slut, men också om sådant som tagit slut för snabbt.

Veckoutmaningen lyder så här:

I veckans utmaning vill vi att du delar med sig av minst ett kulturellt fenomen (litteratur, film, teater, serier osv.) som tråkar ut sig så till den milda grad att du inte förstår hur någon överhuvud taget kan ägna tid åt det och minst ett kulturellt fenomen som du aldrig upphör att intressera dig för.

Nu ska jag inte tjata mer om mitt hat mot den mörkare årstiden, men november får gärna ta slut innan den ens börjar, liksom januari. I februari brukar hoppet tändas lite, lite. En vinter på en vecka eller möjligen två, med mycket snö och sedan sol, är vad jag kan tolerera. Sedan vill jag ha ljus och vår och den lediga sommaren får gärna vara länge, länge. Men nu ska det istället handla om kultur.

När det gäller böcker brukar jag hålla i ganska länge även när favoritserier tappar fart och egentligen borde avslutas. Elizabeth Georges serie om Lynley och Havers är en sådan. Jag orkar verkligen inte läsa mer om dem, vilket egentligen inte har så mycket med karaktärerna att göra som det faktum att böckerna blir tjockare och tjockare (och då var de rätt mastiga från början). Senaste boken Det straff hon förtjänar beskrivs som hennes bästa på länge (vilket å andra sidan de tre böckerna dessförinnan också gjort) och ett litet, litet sug finns efter att återse ett gammalt favoritpar. Det är bara det att jag har tre olästa böcker i serien att ta tag i innan det är dags för den nyaste. Tveksamt om jag kommer att prioritera dem.

Något som stör mig är att det knappt finns några böcker som slår och sedan inte får en fortsättning. Det går verkligen inflation i bokserier och jag börjar bli lite trött på det. Trilogier kan jag förstå, men sedan kan få författare hålla intresset uppe för sina karaktärer. Värst är nästan Åke Edwardson, som tog död på sin huvudperson, eller i alla fall påstod sig göra det, men sedan beslutade att inte alls avsluta serien som tänkt utan köra på med fler böcker. Jag vägrar att läsa.

En serie vars senaste bok överraskade mig positivt är En högre rättvisa av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt, där karaktärerna utvecklas hela tiden och till och med den riktigt otrevlige Sebastian Bergman blir mer och mer komplex. Dessutom håller deckarintrigen hög klass. Det är skickligt.

När det gäller tv-serier har jag mer tålamod och tycker ofta att de avslutas alldeles för tidigt. Som fantastiska Parenthood till exempel, som gärna hade fått hålla på i flera säsonger till. Även The Good Wife, som ändå höll på i sju säsonger, hade lätt kunnat fortsätta utan att jag tröttnade. Istället kom uppföljaren The Good Fight och den är bra, men jag saknar min favorit Alicia Florrick, spelad av Julianna Margulies, som för övrigt försvann alldeles för tidigt ur favoritserien Cityakuten. En annan sjukhusserie som nu är mitt i säsong 15 är Grey’s Anatomy, vars kvalitet har varierat, men som jag ändå aldrig har övergivit.

Vissa serier spårar dock ur mer än lovligt, som Zoo, som visserligen var rätt galen från början och The 100, som faktiskt hittat tillbaka till sin ursprungliga spänning igen i säsong 5 som vi ser just nu. När det gäller Zoo är det ändå sjukt irriterande att det inte blir någon fjärde säsong, då säsong 3 avslutades med en rejäl cliffhanger. Jag håller med Lotta om att ett avslut verkligen ska vara ett vettigt sådant.

TV-program som har gjort sitt och som jag inte orkar engagera mig i längre är Idol och Så mycket bättre. Det blir tråkigt och urvattnat efter ett tag när formen blir viktigare än innehållet. Det är helt klart en konst att avsluta i tid.