En pojkes farfar ligger på sjukhuset och alla, inklusive pojkens pappa verkar tycka att farfar Gottfrid är ganska så jobbig. Han svär och lever runt, men hans barnbarn vet att det finns en mjukare sida under den kaxiga och otrevliga ytan. Lill-Gottfrid hälsar på farfar Gottfrid mer än någon annan och vill så gärna rädda honom från den tråkiga vardag som verkar göra honom mer och mer arg. En helg lurar Lill-Gottfrid i sina föräldrar att han ska åka på träningsläger, men istället tar han hjälp av bagaren Adam (som egentligen heter något annat, men har ett stort adamsäpple och därför kallas just Adam) och med hans hjälp åker pojken och hans farfar till det skärgårdshus som den äldre mannen saknar.
Rymlingarna blev Ulf Starks sista bok och hans text tillsammans med Kitty Crowthers illustrationer skapar en fin helhet. Berättelsen och Lill-Gottfrid och hans farfar Gottfrid är varm och humoristisk. En välskriven berättelse om kärlek och vänskap över generationsgränserna som jag tycker väldigt mycket om. Lite påminner den om Ulf Starks moderna klassiker Kan du vissla Johanna från 1992. Pojken i huvudrollen är driftig och klurig, medan farfar svär som en borstbindare, men ändå har ett gott hjärta och dessutom hyser en varm kärlek till sitt barnbarn. Ikväll kan Rymlingarna tilldelas Augustpriset för bästa svenska barn- och ungdomsbok och det skulle inte förvåna mig om det blir så.