Claire Castillons novellsamling Bubblor innehåller många, ofta korta texter. En av mina favoriter är den inledande novellen “Annabelle” om en kvinna som pratar i telefon med en vän som bara vill prata om sig själv och sina barn. En vän som gärna träffas, men bara om allt sker på hennes villkor. Jag tror vi alla har (haft) sådana ”vänner” som aldrig tycks bry sig om någon annan. Om det händer ibland är det absolut ingen fara, eller måste få prata om sig och sitt ibland, men det får inte bli för ensidigt.
Väninnan befinner sig i en av de bubblor som många hamnar i någon gång, nämligen ”bebisbubblan” och där får man vara ett tag utan tvekan, men det blir jobbigt för den utan barn när allt för många befinner sig i just den bubblan. Jag minns fortfarande med fasa en tjejmiddag för många år sedan när alla pratade om sina barn hela tiden och jag just befann mig i en massiv ”hjälpjagtrorinteattjagnågonsinvillhabarnkris”. Sedan fick jag det ändå och visst hamnade även jag i någon form av bebisbubbla. Jag föredrar dock andra bubblor framför den.