Jag var inte jättesugen på att se Kung Lear på Stadsteatern i Göteborg i onsdags. Efter en tung period är tröttheten ständigt närvarande och drygt 3 timmar Shakespeare lockade minst sagt sådär. I bakgrunden fanns dock en av mina elever som går teater och efter att ha sett föreställningen meddelade att den var jätterolig. En jätterolig tragedi? Hur går det ihop?
Redan på väg in i salongen blir det tydligt att det här kan bli en teaterupplevelse utöver det vanliga. Gycklare underhåller i foajén och mer eller mindre medeltida figurer drar runt i korridorerna. På scenen glider Kung Lear (spelad av Michalis Koutsogiannakis) in på en hög, guldfärgad tron och spelet kan börja. Han ska lämna sitt rike åt sina tre döttrar och de två äldsta Goneril och Regan lyckas smickra honom rejält, medan den yngsta dottern Cordelia är inte mycket för ord, men bedyrar att hennes kärlek är äkta. Hennes far väljer dock att tro att hans två äldsta döttrar är de som älskar honom mest och delar riket mellan dem. I ett klassiskt fall av ”shakesperiansk plötslig galenskap” förskjuter han Cordelia.
Två saker gör Stadsteaterns uppsättning riktigt rolig, en är Mattias Nordkvists tolkning av Edmund, oäkta son till Gloucester som en rätt kass trubadur med stora likheter med Ulf Lundell, den andre är Lasse Beischers prestation som Narren. Den senare tar över scenen fullständigt och måste improvisera en hel del med tanke på hur hans motspelare reagerar. Jag fann det ytterst befriande att Beischer tog ut svängarna så mycket som han gjorde.
Flera recensenter har uppfattat denna uppsättning av Kung Lear som allt för spretig och allt för oseriös. Andra påpekar att regissören Pontus Stenshäll lyckats med det har förutsatt sig, att ta Shakespeares pjäs tillbaka till Shakespeares tid med sång, musik och gyckel som en del av underhållningen. Jag kan för lite om Elisabetansk teater för att kunna uttala mig om autenticiteten, men det var helt klart såväl mustigt som förfinat i en härlig kombination.
Den som förväntar sig en klassisk Kung Lear (eller i alla fall en tragisk och genomseriös uppsättning, som kanske inte var typisk på Shakespeares tid, men helt klart de senaste hundra åren) kommer troligen att bli besviken på den här uppsättningen. Den som vill se något färgsprakande och underhållande, där komedi och gyckel kombineras med tragedi och mörker, kommer troligen älska den. Jag tillhör den senare gruppen, som var otroligt glad över att ha fått uppleva något som var på samma gång underhållande och klassisk. Visst är det så att Shakespeares text kanske inte fick stå i centrum så mycket som den gör när man läser pjäsen, men budskapet gick fram. Det var dessutom glädjande att se så många unga i publiken, som kanske var dittvingade av sina lärare, men som verkade dras med i föreställningen och förhoppningsvis fick en positiv bild av Shakespeare och teater.
Själv är jag rätt uppfylld av historien om den gamle och kanske galne kungen och funderar på att läsa Dunbar av Edward St Aubyn, som moderniserat just Kung Lear för Hogarth Shakespeare.
Foto: Ola Kjelbye