Höstdåd — ett bra första möte med de la Motte

Sist på bollen är jag helt klart gällande deckarförfattaren Anders de la Motte, som vunnit en rad priser sedan debuten [geim] som tilldelades Svenska Deckarakademins debutantpris 2010.

Höstdåd är den andra fristående delen i hans årstidskvartett och nominerades av Svenska Deckarakademin för Bästa svenska kriminalroman 2017. Ett pris som han också nominerades till 2018 fortsättningen Vintereld.

I Höstdåd får vi träffa Anna Vesper, som just flyttat till det lilla skånska samhället för att ersätta polischefen Henry Morell. Hon bidrar med friska ögon och reagerar på hur mycket lojalitet och vänskap spelar roll. Faktiskt mer än att lösa brott.

Anna och hennes dotter Agnes flyttar in i det mytomspunna huset Tabor, som hyrs ut av Elisabeth Vidje, vars son hittades död, kanske mördad, 27 år tidigare. Elisabeth tror inte att sonen Simons död var en olycka. Hon är också tämligen säker på att någon vet sanningen, men gör allt för att dölja den.

Det var fem ungdomar som tältade vid ett nedlagt stenbrott på en skånsk ås. De har just tagit studenten och hela livet ligger framför dem. På morgonen hittas en av dem död och livet förändrades för dem alla. Flera av dem finns dock kvar i byn. En av dem är Morells son, en annan högt uppsatt i kommunpolitiken, precis som hennes far varit och två är nu gifta och driver en restaurang tillsammans. Ingen av dem är direkt överlyckliga när Anna Vesper bestämmer sig för att öppna utredningen igen.

Höstdåd är välskriven och ganska spännande. Slutet är för mig något av ett antiklimax, men jag förstår tanken och det är utan tvekan en genomtänkt berättelse. Jag är inte överväldigad, men tillräckligt imponerad för att vilja läsa mer av författaren. Bäst är han på att skapa trovärdiga karaktärer och skriva fram levande miljöer. Det skapar en fin stämning.